Anastasia Ax utställning domineras av en jättelik rumslig installation (Copyright) med över 1 000 A4-ark, som klär väggarna från golv till tak i rektangulära grupper. Arken är färgade av svart bläck och många bemålade med fläckar av gips som i horisontal ledd växer från det minimala till att dominera det svarta pappret och sedan förminskas och upphöra. Över golvet har konstnären lagt vitt papper med svarta spår som tecken på genomfört arbete.
    Helheten kan kortvarigt kännas sakral, men snart förvandlas det stora rummet till en lokal för rörelse och förändring som om det gällde produktion. Verk av Anastasia Ax bär ofta tydliga spår av tungt eller våldsamt fysiskt arbete, spår som är en viktig del av det färdiga verket, ett begrepp som inte är centralt i hennes arbete. Man kan lika gärna tala om verket som en konstnärlig process som utvidgas till rummet.
     Jag associerar till Herakleitos (ca 535-475 f kr), en av de så kallade naturfilosoferna, som sa att du aldrig kan stiga ner i samma flod två gånger, för det är aldrig samma flod (och du är inte heller den du var nyss), alltså livet som ett ständigt flöde. Kanske är det den floden Anastasia Ax vill visa oss, visa oss våra avsiktliga och oavsiktliga spår.

© Anastasia Ax

Anastasia Ax använder ofta A4-formatet som byggsten. Papper är en användbar metafor för tecknande, skrivande och läsande, men också för minnen, kunskaper, avtal eller identitet (papper i ordning eller papperslös).
    I utställningen finns också en lastpall med förpackade A4-papper som konstnären börjat bearbeta med bläck. Detta elementära men hopplösa möte mellan papper och bläck kan tolkas som svårigheterna att hitta förbindelser mellan det någon vill säga med tecknet och det som kan eller blir sagt. Om inte annat är denna passage en stark konstnärlig drivkraft.
    Fem objekt av gips rundar av utställningen. Gipsen är bearbetad med starka krafter, den är ojämn och sårig. Här och där sticker stelnade pappersbuntar fram som fossiler, oåtkomliga och eviga. Vi kan inte veta buntarnas värde.

Konstnären Anastasia Ax är mångsidig vad gäller material och uttryck – action painting, konceptualism, minimalism, performance, teckning, skulptur... Jag tänker att kraften, som är grunden i hennes konstnärskap, än mer kunde riktas mot att ytterligare vidga frågorna som hennes kaosartade metod skapar, att än mer vidga de konceptuella ramarna. Vad är möjligt att mer teckna på alla dessa papper? Varför ska de arkiveras? Kan konstens mekanismer få oss att förstå världen bättre?

Gävle 2017-11-22 © Niels Hebert