Miljöfrågorna skär igenom våra dagar överallt på jorden, på höjden och på tvären, i vatten, luft och jord, praktiskt och etiskt, antingen vi vill befatta oss med dem eller inte. Att inta ett postcivilisatoriskt förhållningssätt möjliggör sammankopplingen av mardrömmar, utopier och visioner, och därtill på ett till synes vetenskapligt sätt.
     Teckningen blir det förträffliga verktyget i Mattias Bäcklins hand för just sådana undersökningar. Med minutiös noggrannhet tar han sig in i strukturer byggda av detaljer vi känner igen, träd, fåglar, insekter, skogens djur. Än håller han sig på avstånd och greppar hela landskap i breda vyer på ett sätt som påminner om äldre grafiska blad, som var han på jakt efter svunna sammanhang. Än går han mycket nära, liksom med förstoringsglas, dissekerar insekter, fjärilar, och märker fåglar för att skapa ordning i ett kaos som ohämmat växer över allt det människan tror sig rå över.

Naturens material lever ett eget liv, visar det sig i dessa teckningar, med formvärldar utan mittpunkt som förökar sig, med asymmetrier och anomalier under och över jord. Det organiska växer, liksom tumörer och myceler, genom förökning och delning, det breder ut sig i rotsystem som skapar egen tid där begrepp om timmar och minuter är ovidkommande. Snarare handlar det om evighetsperspektiv, om det dolda liv som dessa rotsystem upprätthåller över tid. Old Tjikko i Dalarna är ett levande exempel på detta, världens så kallade äldsta träd med ett mångtusenårigt rotsystem. Överraskande blodfärgat i denna Bäcklins svartvita värld.

Omorganisering på frigolit © Mattias Bäcklin	Gynandromorf © Mattias Bäcklin

Teckningarna avslöjar ett mångskiktat budskap kring förhållandet natur och civilisation. Människans stora ambitioner kantas av nederlag. Detta gestaltas i utställningens objekt: från snidade proppskåp till havererade rymdskepp på en välplöjd åker. Människan, de få gånger hon finns där, figurerar på naturens villkor: plötsligt får bilden en sagans skimmer då vi ser folk strida mot djuren iklädda deras egen skepnad. Också naturen söker egna lösningar: elefanten bär en biätarkoloni på sin rygg i ett förött landskap eller så hittar vi den tvåkönade skalbaggen som utan fertilitet sätter stopp för utvecklingen. Gynandromorfen kallad, den som gav den aktuella utställningen dess titel.

Till sagan hör också det drömlika perspektivet: bakom strävan efter ordning och noggranna strukturer kommer förfallet och upplösningen, drömmens stoff pulveriseras, tiden upphör att finnas och rummet förskjuts. Känslan av att sväva inger ett rus som skapar skräck: den platsbyggda skulpturen i mellersta rummet med dansande hjorthuvuden är ”ett fantasins alster” som gestaltar den oundvikliga och fatala skönheten (för att låna en formulering av Marguerite Yourcenar när hon skriver om Piranesis etsningar).
     Mattias Bäcklins fantasier är dystopiska, mörka funderingar kring framtida liv på jorden för både naturen och människan. Miljöengagemanget och civilisationskritiken lägger grunden för hans emellanåt visionärt laddade bildvärld kryddad med en doft av science-fiction.

Stockholm 2017-11-08 © Kristina Maria Mezei