Färgfabriken uppmärksammar Beckers konstnärsstipendium med en jubileumsutställning då stipendiet firar 30 år. Det är andra gången på ett år som ett viktigt stipendium uppmärksammas. Ifjol var det Maria Bonnier Dahlin-stiftelsen som firade lika många jubileumsår, också med en ambitiös utställning i Bonniers Konsthall.
De trettio Beckers-stipendiaterna skäms inte för sig i jämförelse. Även om sammanhanget är något mindre. Juryn lyfter gärna fram en handfull särskilt lyckade exempel, men intressantast är självfallet tidsrymden bakåt och att man bjudit in de tidigare stipendiaterna att låta sig representeras av valfritt verk. Många har valt att visa något från de senaste åren.
|
© Jockum Nordström |
Jockum Nordström (Beckerstipendiat 1999) visar en serie collage från 2015 som i sin attityd lika gärna skulle passa en ung stipendiat som får sin belöning idag, jämfört med 18 år tidigare.
Johan Widéns målning från 2016 ställer även den tidsbegreppet på ända och skickar pilar såväl framåt som bakåt, och väcker nyfiken att se mer. Ett pärlband strålande målare blandas med videokonstnärer, skulptörer, objektmakare och allmänt konceptlystna.
|
© Thomas Karlsson |
Göteborgsbaserade Kent Karlsson och virtuos uttänjare av konstens rum och föremål var stipendiets första mottagare.
Nu trettio år senare belönas Anna Camner, som under de senaste tio åren sparsmakat visat ett måleri som vänder upp och ned på föreställningen om vad hantverk och konst kan ha med varandra att göra.
Hennes förstoringsglasprövande filigransliknande måleri utmanar och tvingar till omformuleringar av gränserna för fantasi, verklighet, illustration och gestaltning.
Man bringas till lätt svindel som både förnöjer och förfärar. Hon försvarar konstnärens självklara rätt att befinna sig i en egen tidskapsel och söker såväl samtid som motreformationers helveten och underbara synd.
Sammantaget bjuds ett generöst tvärsnitt som väcker nostalgi, pekar finger åt åldrandet och framför allt låter konstnären regera.
Stockholm 2017-02-08 © Susanna Slöör |