Ora et labora! Benediktinermunkarnas levnadsregel är även Mats Bergquists vardag. Hans väggobjekt är resultatet av mångåriga övningar: sökandet efter en uppenbarelse som innehåller ”ingenting”. Ingenting är också rubriken för hans nu aktuella utställning på Galleri Thomas Wallner i Simris, utanför Simrishamn.

Ingenting utgör kärnan i meditationsövningar, tänker jag: det tömda medvetandet, andningens ro, livets stilla puls när allt annat är bortskalat, reducerat och man är ensam med endast sig själv. Mats Bergquist har tillägnat sig ett sådant förhållningssätt både mentalt och praktiskt. Under en tid i sitt liv har han bott i kloster. Under sin uppväxttid, som son till en högt uppsatt kyrklig ämbetsman, bodde han både i Ryssland och Polen där ikonernas bildvärld och religiösa användning djupt påverkade honom.
     Länge har han arbetat med en gammal teknik, som också är ikonernas. Enkaustik då pigmentet binds av vax och värme, användes redan av egyptier och greker. Underlaget är trä, Bergquist väljer gärna hårda träslag, gärna päron denna gång. Det han gör är snarare väggobjekt än målningar. Träskivornas buktande yta är perfekt i sin böj, kanterna rundas av vid behov och den inbrända färgen skimrar, skiftar i mörka nyanser.

Votivskepp © Mats Bergquist

Utställningen hos Thomas Wallner är en installation, en reflektion över det egna livet då konstnären närmar sig sextio. På den ena långa väggen är sextio träobjekt utspridda, de har varierande storlekar men i stort sett samma proportioner. En bronsgjuten hand speglar hantverket: arbetet som kräver tid, laddat med största koncentration och energi som förvandlas till verkens innehåll. Livets mångfald och färger reduceras, allt oväsentligt skalas av, det levdas heliga kärna och essens spåras i det svarta och det vita.
     Bildupplevelsen är omedelbart drabbande; senaste tidens hjärnforskning har bekräftat att bilder och visuella intryck förmedlar kunskap direkt och förbi förnuftets rationella reflektion, de berör dessutom hjärnans äldsta del där den sätter spår som vi bär med oss vidare till det vi möter. Mats Bergquists verk är på så sätt renodlad kunskapsförmedling.

Installationen erinrar om ett kyrkorum. I taket hänger en vit båt, fylld med svart aska, ett Votivskepp, vanligt i kyrkor som tacksägelse till livet som har varit. Den svarta triptyken Ingenting fyller en kortvägg och en vit diptyk bär spår av kanske utplånade, övermålade bilder över en bönepall med utnötta fördjupningar efter knäböj.
     Jag bär med mig den serena avskalade enkelheten och den ödmjuka och nästintill sakrala stillheten från utställningen.

I galleriets inre rum visar Daniel Fleur en svit målningar, inspirerade av CF Hills teckningar. Fleur går sitt sista år på Konsthögskolan i Malmö och söker ett uttryck för att formulera den starka upplevelse som Hills sällan visade teckningar utövade på honom när han väl fick se originalen i Malmö Konstmuseums samlingar.
     Men det blev de digitalt komprimerade bilderna ur museets inventarielistor som fick honom att skapa ett språk som bygger på pixlar och rutmönster. I målningarna återskapar korta vertikala stavar och horisontella streck originalens motiv som i ett stackato. Den energi som genomsyrar Hills sjukdomsteckningar, där linjernas vibrerande och snirklande böj i sig själva fångar ett själstillstånd, förvandlas hos Daniel Fleur lätt till ett manér.

Simris 2017-09-11 © Kristina Maria Mezei