De första Bernadottestipendiaterna inom konstområdet visar nu sin slututställning efter ett års ateljéstipendium i Konstakademien. Det handlar om två konstnärer, båda födda under 1980-talet, som samsas om utrymmet i tre av de stora salarna.

I Idun Baltzersens monumentala textiltryck Panorama III bildar de hopsydda lakanen ett poetiskt lapptäcke, där bortvända ryggar svävar mot natthimlen. Likt Francisco de Zurbaráns Veronikas svetteduk blir de synliga vecken i duken avtryck. Men till skillnad mot den kristna ikonografin befolkas Baltzersens bilder av unga kvinnor som till synes, utan riktning, vandrar i ett icke-landskap.
     I en annan del av byggnaden står förlagan till trycken i form av en uppbyggd labyrint. Labyrinten kan uppfattas som en motpol där konstruktionen blir ett kapell med ett svart innanmäte. Pendangen till de två verken skapar ett spänningsfält mellan det faktiska i förlagan och det representerade i collaget. Jag tror att det vibrerande hade förstärkts ytterligare om man placerat verken i samma rum.

Metoden i Baltzersens arbeten upplevs vid en första anblick som intuitiv, men här finns en expressiv och stark målmedvetenhet. Ett myller av existentiella varelser flödar ut och in ur handlingen, ständigt återkommande, oftast bortvända men samtidigt närvarande. Med träsnittsjärn ristar Baltzersen in minnet av något som var, vilket återkommer om och om igen. De många bortvända ryggarna till trots ger verken märkligt nog ett både konsekvent och högst närvarande intryck.

© Idun Baltzersen

Anna-Karin Rasmussons Mater Nostra består av en installation med flera sammanlänkande verk där konstnären, utan vare sig ironi eller distans arbetar med det abjektala. Här finns även tydliga referenser till Mike Kelley och Paul McCarthy när det begav sig.
     Den mittersta salen är mörklagd och domineras av stora videoprojektioner på vardera kortsida. Den dubblerade scenen utspelas utifrån en brant trappa där det undermedvetnas drifter tagit vid. Surrealistiska kroppar interagerar och verkar försöka ordna en struktur genom att ställa i ordning och pussla ihop varandet. Omtanke förenas med vanvett. Den ena kroppen stöter ifrån sig den andra likt ett fastklibbat äckelorgan. Eller är det egentligen en och samma kropp?

Den symbiotiska sprickan återkommer i de spektakulära scener där tunga kroppar faller nerför trappan med ett rytmiskt och återkommande dunkande. I den intensiva och våldsamma dubbelprojektionen skapar Rasmusson nya lager av samma händelse där de som uteslutits eller glömts i existensen träder fram. I Rasmussons videoprojektioner blir det frenetiska skrubbandet måleri i det utvidgade fältet.

Stockholm 2017-04-12 © Silva Malmsten