I samband med att Helene Billgren och Stefan Uhlinder firade 30 år sedan debututställningarna på Galleri Rotor i Göteborg, startade 2015 det gemensamma utställningsprojektet BU. BU Summer 2017 är nu den tredje versionen av konceptet – här med drygt 50 verk, de flesta från 2014 och framåt. 
     Och det är med visuellt bred ingång som Billgren och Uhlinder tecknar utställningens konturer – från Billgrens snabba skissartade målningar, hängande grankottar och verk i bast till Uhlinders närmast pedantiskt noggranna mönstersviter på papper, bomull och sammet. Det är en smått kongenial kontrast som tillsammans med ett innehållsligt här-och-nu (hos Billgren) och ett mera distanserat perspektiv (hos Uhlinder) skapar en kreativ skillnad. Och om en av konstens möjligheter är att just genom skillnader förvandla och förnya, agera och ingripa, så handlar förmodligen en del av mötet mellan Billgren och Uhlinder om precis det. 

Den långa flykten © Helene Billgren

”Stefan målar män och jag kvinnor”, säger Helene Billgren i en intervju återgiven i utställningskatalogen. Sant – och här i ett dialognära sammanhang breder också genusfältet (inte helt oanat) ut sig. Billgrens livslystna unga kvinnor gäckar diverse kottfilurers försök att få dem på kroken – eller omvänt så prövar tjejerna fiskelyckan själva. Fånga eller fångas, det är frågan? Fångas för att sedan snöras, kragas och fästas, kanske som en ”billgrensk” prydnadsrosett eller ett flätat bastband intryckt i ett hörn. 
    Uhlinders män roar sig knappast: de är ständigt i jobb, uppför och anlägger, konstruerar, hivar och drar – allt i solitär ensamhet. I Cul-de-sac/Vändkors syns dock pressen blivit övermäktig. I La famiglia, en av Uhlinders livsträdsmetaforer, speglas människan i naturens oreflekterade varande. Bland utskott av krulliga trådar som söker fäste för växande pågår också den mänskliga reproduktionen – med mannen som bobyggare.

Arkitekten © Stefan Uhlinder

Vare sig kvinnligt eller manligt – i slutändan finns till syvende och sist den lilla människan, utsatt och skör. Och den uppenbara faran med att leva återkommer i påminnelse om att det till synes harmlösa också kan ha en baksida: Billgrens kvinnor i kottpansar, kotten som handgranat och Uhlinders våldsamt snurrande nöjesfält där Faust skymtar bland rök och krevader. I det gemensamma verket BIOflickan, är stämningen än mer förtätad med Billgrens ituslitna flicka klaustrofobiskt infälld i Uhlinders surrande bisamhällen. Det är formstarkt och laddat.

Linköping 2017-06-21 © Lotta Ekfeldt