Finns det något så lockande för vårt medvetande som utmaningen att tolka den stundtals kryptiska omvärlden, att tyda den dunkla drömmen, att förfina den visuella perceptionen? Framför en återspeglande glasruta har vi inga problem med att filtrera bort reflektioner och överskottsinformation. Men vad gör vi om det är just detta överlagrade bildinnehåll som är själva kärnan och den förmedlade sentensen? Så är nämligen fallet med Emelie Björcks nya målningar. Det är störningen, bruset och tvetydigheterna som bildar front mot hjärnans uppenbart didaktiska formering.
     Emelie Björcks färghinnor av semifotografisk karaktär bildar nya vilsenvärldar, poetiskt flortunna och flyktiga. Blickande ut mot trädgården och landskapet utanför blandar sig reflektionen av nuets och vardagens trivialiteter in i helheten – den kravbefriade introspektionen och gränsupplösande tanken passerar under rimlighetspolisens radar.

Bilocation II, 2017, olja på aluminium, 70x100 cm © Emelie Björck

Emelie Björck anknyter till en konstnärlig tradition där sökandet i människans inre inte företrädesvis styrs av vetenskapligt uppbyggliga syften. Surrealister och absurdister, som exempelvis Man Ray och Luis Buñuel, arbetade konsekvent med dubbelexponeringens poetiska potential, med bildens undflyende och semantiska upplösning. Detta i en förhoppning om att nå uttryck mer överensstämmande med människans omedvetna tankeströmmar. Som hos Emelie Björck framstod den överlagrade bilden som förlösande, och i surrealisternas fall ofta också som själva målet. Det var den drömska och bortomvärldsliga förmedlingen som värderades och eftersträvades.
     Jag misstänker att Emelie Björcks tankar och syften möjligen pekar i snarlik riktning, men då utan den programmatiska överbyggnaden. För även här anar man en distansering från logikens hegemoni, ett förutsättningslöst sökande i det svårdefinierade men poetiskt dubbeltydiga mellanrummet mellan det igenkännbara och det svärmiskt undflyende.

Stockholm 2017-10-04 © Leif Mattsson