Helene Billgren får denna gång inkläda sig rollen som den väletablerade, även om jag misstänker att hon själv förmodligen skulle beskriva sig något annorlunda. Epitetet Sveriges bästa målare har jag vid några tillfällen undsluppit mig, och det står jag fortfarande för. Få kan som hon ställa samman lågstatusformer med det sinnligt koloristiska, eller det vardagsbanala med det upphöjt sublima – något hon visat övertygande prov på under det senaste årtiondet.

Men denna gång handlar presentationen huvudsakligen om den del av konstnärskapet som kommit något i skymundan under tiden för de måleriska framgångarna, nämligen teckningarna och objekten. Det var utifrån dessa ofta smått knasiga frispel, assemblage och truliga blyertsbilder, hon en gång gjorde sig ett namn. Det var här hon tog vad som bjöds av det uttjänta och förkastade och ställde samman det till gulliga bastarder eller kluriga rebusobjekt.
     Men det konceptuella låg företrädesvis i själva attityden, inte i den teoretiska överbyggnaden. Det har hela tiden varit den drastiska och lite subversivt bubblande humorn som framstått som Billgrens kännetecken – i kombination med en inom konstnärliga sammanhang ganska så sällsynt självinsikt.
     I bokens intervju med Sara Teleman säger hon exempelvis: "--- små saker är min specialitet. Jag har alltid haft svårt att göra stora saker" och "Jag gillar när saker har laddning. Kottar har laddning för mig".

Så ett tack till Orosdi-Back för den omfattande sammanställningen av den del av Helene Billgrens konstnärskap som tidsmässigt ligger både före och efter hennes succéartade måleriperiod runt det sena 2000-talet. Boken är ett utmärkt komplement till utställningskatalogen från Angelika Knäpper Gallery 2011 och SAK:s årsbok 2012.

© Helene Billgren

Jakob Ojanen tillhör en helt annan generation än Billgren och intresset vandrar därmed väsentligen i andra banor. Den digitala tekniken framstår för honom som ett självklart arbetsredskap. Där finns inget estetiskt motstånd eller kreativa fördomar, vilket man ibland kan finna hos äldre konstnärskolleger. Att måla på en utskrift är lika accepterat och möjligt som att sammanbinda trälådor med järngaller.
    På tal om lågstatusmaterial: i en tidigare recension av hans utställning på SPG i Stockholm återkopplade jag till arte poveras okonventionella blandformer, och fick en lite nyfiken feedback från konstnären själv. Förhoppningsvis väcktes ett intresse för dessa tills för några tiotal år sedan relativt slumrande konstuttryck (med ursprung i sextiotalet).

Rester, spår och minnen – om det så rör sig om nedrivna affischer eller klottersanerad graffiti så finns intresset där. Fascinationen för avtrycket – oftast det mänskliga – är genomgående hos Jakob Ojanen. Visst är det gatans relativt stereotypa bildspråk han refererar till, men här transformerat, urskiljt och förfrämligat genom det digitala filtret. Den taktilitet som förloras genom reproduktionsformen ersätts eller kompletteras genom assemblagens och objektens verklighetsnära position.
     Det ska bli intressant att framledes följa även andra och nya konstnärliga spår som Jakob Ojanen väljer att slå in på. Ännu innehåller hans Road Book åtskilliga oskrivna blad.

Stockholm 2017-03-08 © Leif Mattsson