Det har gått fyra år sedan fotografen Jan Töve senast publicerade sig i bokform. Nu återkommer han med en bildhistoria som mycket väl kan läsas som ett episkt flöde: Faraway Nearby. Temat tolkas dock mycket fritt, med ett visst fokus på landskapen i Jan Töves direkta närhet. Det är den inkapslade kärleken till gles- och avfolkningsbygden som färgar bilderna, med en omisskännlig ton av både humor och omsorg. Men den distans som återkommer i bild efter bild närs inte av någon uppenbar dokumentär ambition; det är de ändlösa fälten och de övergivna vägarnas borttonande flyktpunkt som får tillskrivas detta fysiska, gränsande till mentala, avstånd.

Boken ledsagas av en insiktsfull text av journalisten Lena Kvist där flera ingångar och möjliga referenser till Jan Töves fotografier lyfts fram. Sune Jonsson nämns, liksom Lars Tunbjörk och Andreas Gursky. Personligen skulle jag gärna addera Gerry Johansson till denna skara. Särskilt gäller detta de frontalt fångade porträttliknande skildringarna av hus. Diskret pekar Töve där på den komiska diskrepansen mellan byggnadernas något storvulna historia och dagens sidsteppade predikament (exempelvis i bilderna från Odensberg och Koppom).

Odensberg, Västergötland, 8 juli 2013 © Jan Töve

Det är en lågmäld men bildspråkligt högst innehållsrik publikation Jan Töve skapat – en odyssé över återvändandet, i Töves fall till hembygden i Hökerum. Man dras med av de många och (som det tycks) välreproducerade fotografierna. Favoriterna staplas på varandra, men i minnet återkommande är det signaturverk som Töve valt som omslagsbild: Hökerum, Västergötland, 14 mars, 2011. Här dyker temat ånyo upp: naturens ödslighet kontrasteras med fysisk närhet i en komposition där den röda brevlådan, i berättartekniskt centrum, blir till människans attribut och åtbörd.
     Metoden är lika enkel som den är effektiv, ett koncept som ständigt brukas och varieras i Jan Töves fotografier. Det lilla avsteget, eller den minimala förskjutningen – ofta av människa utförd – är det som ger bilderna deras värme och spänning. Detta i kombination med en påtaglig känsla för kontrasten mellan de ofta ödesmättade landskapen och den diminutiva men ändå så avgörande detaljnivån.

Stockholm 2017-12-12 © Leif Mattsson