Boken Händelsehorisont – Distribuerad fotografi är en lika udda som gäckande produktion. Det handlar om Cecilia Grönbergs doktorsavhandling i fotografisk gestaltning – en seriöst svart ”tegelsten” på drygt tusen sidor, flödande av fotografier och historiserande, filosoferande samt ibland rent fabulerande textavsnitt. Det är både ett nöje och en utmaning att försöka följa med i Grönbergs associativa berg-och-dalbaneresor.

Som doktorsavhandling är boken avvikande på flera sätt: den saknar fotnotsapparat och kapiteldisposition enligt gängse akademiska normer. Den har ingen linjär struktur och ingen egentlig sammanfattande abstract. Dessutom saknar bildmaterialet ibland funktionen av understödjande för framlagda teser. Det verkar snarast som om Cecilia Grönberg velat ikonografiskt gestalta än vetenskapligt förankra – således verka som konstnär hellre än som sanningsförmedlare i akademisk tjänst. Jag måste medge att det resulterat i en mycket attraktiv slutprodukt, långt från den gängse bilden av doktorsavhandlingen som forum för kirurgiskt precisa men ofta rätt anemiska slutledningar.

För den fotohistoriskt törstande öppnas världar av vetande, men knappast serverade som på silverfat. Textflödets rika innehåll och konstanta refererande (som sagt utan fotnoter) både öppnar och sluter argumentationen – ibland intill lyrikens domäner. Det som i förstone kan synas som ett sökande efter konstnärliga statements – exempelvis om decentraliserat tänkande (tentativ tentakulärt) – visar sig snart anta formen av en historieskrivning kring fotografiet som teknisk tankemodell (med Vilhém Flusser som inspiratör).
     Anatomiska anomalier och enigmatiska geostrukturer är också något som Cecilia Grönberg återkommande stannar upp vid. Förutom intresset för de fotografiska och digitala landvinningarna under de senaste årtiondena är det kanske just i avsteget eller i närheten av normalitetens sönderfall Grönberg helst vill befinna sig.

Avhandlingens ovanligt digra sidomfång indikerar en förmodat långvarig process; själva projektet startades 2004 och har möjligen under någon period kunnat beskrivas som ett Sisyfosarbete – om inte av andra så åtminstone av Grönberg själv.
     Till form och layout följer Händelsehorisont OEI editörs estetiska normer och kreativa frisinne. Det är den kumulativa tekniken, kanske bättre beskriven som bildmässig sampling, som gäller. För läsaren uppstår snart ett strukturellt kaos som efter uppgivenhetens insikt snarare verkar befriande än utestängande. Bläddra och låt dig förvånas, förfäras eller fascineras. Det är ett råd så gott som något. För detta är ingen avhandling att bekräfta sina självtillräckliga åsikter med; det är ett epos där läsarens förmodade osäkerhet är lika påtaglig vid den sista sidan som vid den första.

Stockholm 2017-02-08 © Leif Mattsson