Trisha Donnelly lät inför öppningen av en utställning på Serpentine Gallery i London 2014 hälsa att hon tackar nej till intervjuer. Det fanns heller inget sedvanligt pressmaterial att dela ut. Under hela sin långa karriär har Cady Noland gett ytterst få intervjuer. 1992 i Kassel håller hon armarna framför ansiktet under installationen av Documenta IX. Uppenbarligen helt ointresserad av att fångas på bild. Hennes konst kunde besökarna däremot ta del av från juni till september.  

I Tell Them I Said No presenteras tio konstnärer som tagit avstånd från gängse idé om att en konstnär ständigt ska vara närvarande och tillgänglig. Vid närmare eftertanke är ju press- och specialvisningar, konstnärsamtal och öppningar i konstnärens närvaro vardagsmat. Konstkritikern Martin Herbert reflekterar i förordet över fenomenet, känner sig smutsig vid tanken på alla bilder han sett av konstnärer tillsammans med samlare och kuratorer, och tillbörligt äcklad över sin egen medverkan. Därefter följer tio spännande kapitel om konstnärer som valt annorlunda.

© Christopher D’Arcangelo, Guggenhiem Museum, New York, 1975 Foto: Cathy Weiner

Anledningarna till att konstnärerna tagit avstånd från rampljuset skiftar. Herbert skriver att i Agnes Martins fall verkar det helt enkelt varit oundvikligt att hålla sig borta, en överlevnadsstrategi. David Hammons må ha avsagt sig uppmärksamhet och lått sitt konstnärskap ta plats på gatan, men han är en superkändis. Inte minst för att det som kommer ut på marknaden betingar skyhöga värden. Det är inte några helt okända konstnärskap man får lära sig mer om i den här boken. I alla fall inte för den påläste om konst som presenterats företrädelsevis i USA och Europa på olika konstinstitutioner från 1950-talet och framåt.

Dagligdags översköljs vi av artiklar som meddelar hur man som ung konstnär bör gå tillväga för att snärja en gallerist och redovisningar över hur konstvärlden fungerar. Berättelser som uppmuntrar till ett likartat beteende. Den här boken är en sund motvikt och en bra påminnelse om att konst kan vara olika saker, i olika tider och framförallt betyda olika saker för olika människor.
     Givetvis kunde Herbert valt andra konstnärer. Boken hänger inte riktigt ihop, med största sannolikhet för att delar redan publicerats på annan plats. Men det går utmärkt att läsa varje kapitel som en essä. Det tycker jag att man ska göra, om man vill. För är det något läsningen av den här boken påminner om så är det att man kan göra som man vill.

Stockholm 2017-10-25 © Jenny Danielsson