Det är ett brett och omfattande konstnärskap vi möter i boken Hanna Stahle – arkipelag. Det uppenbara är naturligtvis Stahles (f. 1964) många offentliga verk, exempelvis Öga för Eskilstuna (Eskilstuna kommun), Skyttlar (Nacka kommun), Silverraster (Sala kommun), Land i sikte (Rättspsykiatriska kliniken, Huddinge) och Upptåg (Universitetsjukhuset i Umeå). Men hennes konstnärliga gärning rymmer betydligt mer än så. Med ett antal separatutställningar landet över, och även internationellt, har Hanna Stahle markerat och ringat in sin position. Att hon även arbetat som konstkonsult för Statens konstråd och som kulturskribent kompletterar bilden av ett konstnärskap med ovanlig bredd sett till uttryck, omfattning och teknik.

Handskar, 1998 © Hanna Stahle

Att extrahera en sammanfattande beskrivning av Stahles uttrycksformer låter sig knappast göras. Återkommande är stil- och formbrotten, ofta framvuxna ur platsspecifika krav och behov. Hon rör sig ledigt mellan teckning, grafik, experimentell teknik, keramisk skulptur och installatoriska tillämpningar. Det konstnärliga tilltalet utvecklas och förändras i kongenialt samspel med den aktuella platsen eller utställningsrummet.
     I ett större sammanhang skulle man kunna beskriva hennes verk som scenografiska, men det täcker ändå inte helheten. Här finns många intima inslag av personlig eller rent privat karaktär – närmast som drömsyner i hypnagoga tillstånd. Jag tänker exempelvis på den litografiska serien Dream On, eller den textila installationen Saknad i (Polen, 1996).
      I slutet av boken ledsagas författaren och vännen Marie Norins poetiska observationer av ett antal spröda teckningar och skisser. Norins sätt att närma sig Hanna Stahles konst är den parallellt vandrande resonörens. Med associativa kast och lyriska anslag öppnar hon för ytterligare tolkningar och tankefigurer inför en värld med åtskilliga begreppsliga och mentala bottnar.

Stockholm 2017-05-04 © Leif Mattsson