I höstas utspelades museidebatten i Svenska Dagbladet. Upprinnelsen var en rapport som föreslagit stora förändringar av världskulturmuseerna. Bland annat att Etnografiska museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet ska husera i gemensamma lokaler vid Gärdet. Inläggen i tidningen vittnade om bristande koncensus om hur de här samlingarna bör bevaras och visas. Uppfriskande! Det är en viktig diskussion som borde föras kontinuerligt.
Personligen tycker jag att den typ av genomgripande omorganisering i effektivitetens namn, och framför allt lokalbytet som föreslås, känns både otidsenlig och otympligt. Att man vill hyra ut lokaler för att hjälpa en haltande ekonomi känns inte heller nydanande. Varför uteblir exempelvis en öppen diskussion om sponsring? En på svensk mark outforskad potential.
Det är med den här diskussionen i relativt färskt minne jag läser The Return of Curiosity, What Museums are Good for in the 21st Century som publicerades 2016. Nicholas Thomas, chef på Museum of Archeaeology and Antropology i Cambrigde sedan 2006, argumenterar för hur samlingen bör utgöra fokus för varje museums verksamhet.
Han berättar ingående om hur museers uppdrag i mycket handlar om att kunna värna om sina föremål för eftervärlden. Han menar att det i mötet mellan besökare och föremål kan uppstå både oanade frågor och nya svar. Museer kan inspirera och väcka vår förundran inför oss själva och vår plats i världsalltet. För att nyfikenhet ska få fritt spelrum krävs genuin öppenhet från institutionens sida. Det är avgörande att inte ålägga besökaren en viss typ av förväntan, eller att på förhand tro sig veta vilka frågor ens besökare kommer att ställa.
Vidare menar han att hur väl man lyckas i sitt uppsåt att vara inkluderande bottnar i ämneskompetens. Man måste helt enkelt kunna sina samlingar. Här hakar Nicholas Thomas redogörelse in i den de-growth av institutionernas uppdrag som Beatrix Ruf, chef på Stedelijk Museum i Amsterdam, argumenterat för. Enkelt formulerat betonar hon att det är vettigt att sluta växa ut på bredden och fokusera på kärnverksamheten istället.
I sammanhanget är det värt att poängtera att det finns en kraft inom den akademiska traditionen som skolar museernas intendenter. En ständig ström av studenter är en ovärderlig tillgång för alla universitetsämnen. När Harvard nyligen presenterade hur universitetet varit direkt involverade i slavhandel poängterades hur studenternas engagemang varit avgörande för hur man tagit sig an materialet. Det är givetvis ingen snygg historia, men ytterst relevant och en påminnelse om hur lätt det är att tro att man har rätt i sitt eget nu, och hur prekär samma övertygelse kan framstå i efterhand.
Nicholas Thomas behandlar i boken också fenomenet att föremål tillverkade på en plats på jorden i ett sammanhang hamnat i arkiv någon annanstans, och betonar hur man inte ensidigt kan argumentera i frågan. Till saken hör att det är i arkivet man också ofta har tillgång till förklaringen hur någonting hamnat där. Den berättelsen är betydelsefull i sig.
Idag står vi inför digitala utmaningar och möjligheter i tillgängliggörandet av arkivmaterial och inför nya förutsättningar när vi bygger upp arkiv online. Utöver tekniska och juridiska spörsmål utkristalliseras oundvikligen frågor kring vem som är ansvarig för vad som inkluderas, och glöms bort. Det är ännu ett viktigt perspektiv att addera till diskussionen om hur kulturarvet bäst bevaras och förmedlas.
Hur museer och myndigheter resonerar i de här frågorna är viktigt och hur man agerar får konsekvenser. Det finns skäl att önska att Nicholas Thomas bok blir läst på Kulturdepartementet, och att hans initierade resonemang flitigt begrundas av världskulturmuseernas relativt nytillsatta chef Ann Follin.
Stockholm 2017-03-29 © Jenny Danielsson
Referenser:
https://www.svd.se/om/museidebatten
https://www.nytimes.com/2017/03/11/arts/at-museums-maybe-its-time-for-de-growth.html?_r=0
https://www.nytimes.com/2017/03/05/arts/confronting-academias-ties-to-slavery.html
Komplexiteten kring bevarande av digitala medier diskuterades tidigare i år på en konferens på New Museum i New York. Samtalen finns tillgängliga online: http://rhizome.org/editorial/2017/mar/13/watch-digital-social-memory/ |
