Fabuleringens ande är inte lätt att på befallning mana fram. Om den inte finner att man förtjänar dess rättmätiga stöd förblir den sällsynt ohjälpsam. Om man däremot, likt Thomas Carlsson, lyckas bibehålla tron på sin pensel, sin gärning och sitt uttryck så flödar formerna fram, och fabuleringsanden framstår inte längre som den mytiska vattendelaren som skiljer att ha från att inte ha.

Det är fascinerande att följa hur det blixtrande associationsspelet fullkomligt väller fram i Thomas Carlssons nya bok Tuschteckningar. Sida efter sida med baktaktsdansande linjelöpor, så nära en efterbildande verklighet att man nästan tycker sig känna smaken av substantiv slinta på tungan.
     Så även på den aktuella utställningen. Sekundfrysta vattenfall av vertikala tuschstreck möter virvlande dervischer; svepande solfjädersformer bildar kompgrupp åt blyga små tuschristningar som knappast vågar andas.

Tuschteckning © Thomas Carlsson

Men på den aktuella utställningen har också något nytt tillkommit. Thomas Carlsson kallar det för Flätverk – ett slags ornamentala omslutningar, även denna gång med den gäckande linjen i fokus. Kopplingen till ett modernistiskt formalfabet ger sig tillkänna, kanske den lågmälda dialogen med en Jean Arp eller en Henry Moore? Men Flätverken kan också ses som en alternativ ingång till sökandet efter muskelminnen – i handen, i kroppen, i hjärnan – ett sätt att aktivera erinringar och hågkomster. Flätandets mjuka omfamnande, med milda färgfördrivningar, bildar polär kontrast till tuschens sträva och mer oförsonliga exakthet.

Stockholm 2017-03-01 © Leif Mattsson