På väg tillbaka till sin arbetsplats på New York Post brukade Martha Cooper efter fullgjort fotouppdrag ofta stanna till vid de nedgångna kvarteren i Lower East Side. Denna del av Manhattan genomgick vid det sena 1970-talet en omfattande förvandling: från slum och förfall till dagens medel- och överklassområde med chica boutiquer och restauranger.
      Men det som intresserade Martha Cooper då var inte förfallet i sig utan den sprudlande livfullheten bland alla de barn och ungdomar som till synes helt oberörda lekte mitt bland övergivna byggnader, sopor, krossade glasflaskor och bilvrak. Under tre år, 1977–80, fotograferade hon återkommande dessa barn, och blev på så sätt alltmer accepterad av dem. Detta ledde till att hennes bilder kom att få karaktären av insiderberättelser – alltså inte en distanserande dokumentation utan beskrivningar av ett deltagande. Mycket sällan fotograferade hon barnen uppställda på led, något som ofta blir den avvaktande normalposen inför en tillfällig besökare. Här är de istället fångade mitt i leken, med upptäckarglädjen strålande från sina ansikten.

© Martha Cooper

Det är i sanning en tidsresa vi bjuds på i Martha Cooper stora fotografisvit på Fullersta Gård. Inte enbart på grund av de nästan fyrtio åren som passerat, utan framför allt för att hennes bilder numera fungerar som tankeväckande memorandum över en tid när den digitala manipulationen ännu inte väckt misstankens reflektioner. Med dagens flöde av åsiktsjournalistik och falska sanningar tvingas vi ständigt att inta ett skeptiskt förhållningssätt: publiceringen av ett gråtande barn kan exempelvis ha politiska syften, och ledsamheten helt plockad ur sitt sammanhang. Fotografiet är inte längre vårt sanningsvittne.

I Martha Coopers fall behöver man inte söka efter dolda agendor eller falska vittnesmål. Det är ett nyktert och sakligt språk hon förvaltar, i flera fall stilistiskt återkopplande till traderad fotohistoria (Cartier-Bresson, William Klein mfl). Visst förvånas man av föräldrarnas frånvaro i bilderna, och nog smärtar det att se de skriande otrygga uppväxtförhållandena, men barnens uppenbara lekglädje och uppfinningsrikedom speglar snarare misärens motpol. Cooper håller tillbaka indignationen och affekten; hon överlämnar eventuella känslomässiga slutsatser till betraktaren – ett förhållningssätt som håller på att bli något av en bristvara i dagens fotojournalistik.

© Martha Cooper

Men så handlar det heller inte om strikt journalistik i Coopers fall – snarare då om konst som ett vidgat begrepp. Uppdraget är inte tidningen New York Posts, det är hennes eget självpåtagna. Hon vittnar också om att det vid tiden inte visades något större intresse för hennes barnskildringar från Lower East Side. Det finns således inget ekonomiskt eller publicistiskt incitament. Däremot anar man ett grundmurat intresse, värme, omsorg och empati för dessa, som det tycks, halvt förvildade barn och ungdomar. På så sätt fungerar hennes bilder som en dokumentation över en svunnen tid – både till teknik och journalistiskt förhållningssätt.

Stockholm 2017-05-04 © Leif Mattsson