Människans lust att bygga låtsasvärldar synes outtömlig. Markus Coppers fantasivärld i keramik, mossa, stål och vatten, följer en röd tråd från små tennsoldatsvärldar, ångmaskiner och idylliskt tuffande Märklintåg.
    Fast det där med idyll stämmer egentligen inte alls in på Copper som snarare hemfaller åt det kargt strävsamma med en figur som mödosamt tvättar ett stycke tyg i en flod, en barsk soldat som bankar på sin plastsköld och ett nattsvart rullande vattenhjul.
    Dessutom: Marcus Copper är mer känd för sina konstruktioner i monumentalformat än, som här, i det lilla formatet. Flera gånger har han behandlat senare års trauman, till exempel förlisningen av det baltiska passagerarfartyget Estonia och den ryska ubåten Kursk. Här på Arnstedt kunde man, för några år sedan, bland annat se hans 2,4 meter höga ku-klux-klanlika figurer i vitt.

Det lilla formatet här har en psykologiskt avväpnande effekt, det upprättar ett (betryggande) avstånd till den altjämt närvarande undergångsstämningen. I en digitaliserad samtid får Coppers fysiska pillande i miniatyr dessutom ett mått av självgenererande värde: figurerna rör sig verkligen, vattnet är på riktigt, ljudet fortplantas av autentiska slag. Till detta kommer en pojkaktig vurm för att visa upp konstruktionen, processen, som ett egenvärde. På väggarna upprepas landskapets former och figurer som enkla anteckningar och teckningar, ett slags förlagor – allt inbäddat i ett kolsvart skuggspel värdigt en skräckroman.
     Så vari ligger då fascinationen för Coppers fantasivärldar, vilka tangenter slår han an, vad lockar mest? Den distanserat romantiserade domedagsskildringen (med sin klassiskt lockande låtsasskräck) eller den blottlagda processen? Kanske ligger det arketypiska just i kombinationen av de båda.

Point of no return © Markus Copper

Och till detta: Jarl Ingvarsson. Maken till kollision får man leta efter. Första associationen är av kulinariskt slag, konstnärens bilder bär på en läckerhet jämbördig med konditoriets bakelser: chockartat orange mot rosa, gult och rött. Anslaget, själva fysiken, är som det hos nyexpressionisterna (Kiefer, Baselitz…), på hemmaplan attackerar han som exempelvis Erland Cullberg eller Hans Viksten – konstnärens lärare på Konsthögskolan.

Ställd framför Ingvarssons bilder kan jag dock inte riktigt värja mig för det aningen riskabla i ett så explosivt koloristiskt förhållningssätt gentemot det motiviskt återhållsamma – där motiv kan skönjas återkommer allt som oftast kala träd mot ett öde landskap. En fest för ögat, framför allt, är vad det är.
     Men nu läser jag möjligen Ingvarsson onödigt platt ensidigt, som en, lite överslätande, målarmästare. Titlarna (Baccata, Excelsior, Icana, Little Man Tate…) refererar till det maxat disparata: till växter, personer, filmer… Ingvarssons bilder tarvar en närmare titt.

Östra Karup 2017-06-30 © Martin Hägg