10 september 2015 invigdes Angereds Närsjukhus i Angereds Centrum. Västra Götalandsregionens kommunikatörer skriver ”en milstolpe för Västra Götalandsregionens modiga politiska satsning på rätten till jämlik hälsa” i pressmaterialet. Totalkostnaden för sjukhuset blev 650 miljoner kronor vilket också avspeglades i sjukhusets gestaltningsprogram: 5,2 miljoner kronor budgeterades för konstinköp.
För pengarna fick Angereds Närsjukhus en konstsamling som säkert är den finaste i nordöstra Göteborg, och för det ska sjukhuset gratuleras, men det blev samtidigt också en bild av konstens tillstånd i Göteborg och regionen som knappast kunde gjorts tydligare.
Konstanskaffningen till Angereds Närsjukhus kan delas upp i två kategorier, dels tio fasta uppdrag som konstnärer tävlade om i en stor upphandling, dels inköp av så kallad löskonst, där de flesta verk inhandlats ur gallerier.
Av de tio uppdragen gick ett till en Göteborgskonstnär. Vidgar man perspektivet till hela regionen tillkommer ytterligare två, och deras sammanlagda arvoden uppgick till 535 000 kronor, eller 17 procent av den totala budgeten på dryga 3 miljoner kronor. 2,3 miljoner gick till konstnärer hemmahörande i Stockholm och Malmö. Några synpunkter på detta kan man knappast ha eftersom tävlingen var öppen för konstnärer från hela Sverige och reglerna var lika för alla. Att konstnärer från Stockholm och Malmö därmed skulle vara mer begåvade vore en orimlig slutsats. Däremot kan det vara en indikation på att konstklimatet i Göteborg och regionen gör att man som konstnär hellre väljer att bosätta sig i någon av de andra två storstäderna.
När det gäller löskonsten däremot var förutsättningarna annorlunda. Det stod Konstenhetens chef, Richard Sangwill, och hans konsulter att själva fritt välja ut den bästa konsten för pengarna.
 |
 |
Thought form © Katarina Löfström
Foto: Jean-Baptiste Beranger. Courtesy konstnären och Andréhn-Schiptienko |
Totalt köpte man bildkonst och skulpturer för 1,4 miljoner kronor varav åtta verk för sammanlagt 167 500 kronor inhandlades i Göteborg. Till saken hör emellertid att bakom den siffran döljer sig Mandana Moghaddams verk Underlandet för 150 000 kronor, vilket lämnar 17 500 kronor att dela på för resterande sju. Att endast två av dessa representerade närområdet, Faruq Omers Hopp och Möte, är ett sorgligt faktum i sig, inte minst som regionens kulturnämnd särskilt betonat både den lokala förankringen och det mångkulturella sammanhanget.
Istället blir dessa två verk, inköpta på Blå Stället i Angered för sammanlagt 5 500 kronor, i handling ett konkret kvitto på att den ”modiga politiska satsningen” på rätten till jämlikhet som regionen visat när det gäller hälsan inte gjort några större intryck på Västra Götalandsregionens konstenhet.
Det stora problemet med de 844 631 kronor och 43 öre som Richard Sangwill spenderat på gallerier i Stockholm, varav över hälften hos Andréhn-Schiptjenko, är emellertid inte att det är i Stockholm han köpt konsten. Det är att flera av verken endast med svårighet hade kunnat köpas i Göteborg överhuvudtaget. Marknaden för konst på den nivån saknas i stort sett, det gäller både gallerier och köpare, och förutsättningen för att den skulle uppstå blir dessutom allt mer avlägsen i en tilltagande polariserad konstmarknad, allt till Stockholms fördel.
Men för att se hela bilden måste resonemanget om konstens förutsättningar utvidgas till hela Västra Götalandsregionen, Angereds Närsjukhus huvudman.
Av alla svenska län och regioner har Västra Götalands län den största Kulturbudgeten: 1,1 miljarder kronor per år. Trots det visar Konstnärsnämndens nyligen presenterade rapport, Konstnärernas ekonomi, demografi och sociala villkor, att kulturarbetare i Västra Götaland hamnar först på tionde plats när det gäller sammanräknad förvärvsinkomst. Här inkluderas bildkonstnärer, konsthantverkare, skådespelare, musiker, författare med flera. I samtliga angränsande län, Halland, Värmland, Jönköping och Örebro, hade dessa yrkesgrupper högre inkomster. Trots högt avlönade, fast anställda, på de stora institutionerna som Operan, Stadsteatern och Konserthuset. Trots att Göteborg inte bara har scenerna och institutionerna utan också utbildningarna: Högskolan för scen och musik, Valand, HDK, de förberedande konstutbildningarna och gymnasierna med estetiska linjer.
Hur detta får effekter också utanför självdeklarationen kan man se i regionens negativa flyttnetto: där fyra konstnärer flyttar in i regionen flyttar fem ut – fler än hundra konstnärer per år enligt rapporten. Sett över en tioårsperiod har utvecklingen dessutom förstärkts.
Vem som helst som följt debatten om konsten i Göteborg det senaste året begriper att det är nödvändigt att vända den negativa trenden. Lösningen finns inte i att jämföra sig med eller konkurrera med Stockholm. Det är fåfängt att tro att det ens skulle vara möjligt. Däremot har Göteborg, helt naturligt som andrastad, en gör-det-själv-anda som kan tas tillvara. Staden har dessutom ett tillverkar-DNA i generna med rötter långt djupare än alla evenemangsambitioner.
Och även om konst idag många gånger kan framstå som ett forskningsfält mer än något man kan rama in och hänga på väggen så behöver de flesta uttrycksformer fortfarande manifesteras i fysisk form. Konst behöver tillverkas, vare sig det handlar om skulptur, installation, video eller ljudkonst, och med en satsning på infrastruktur för konsttillverkning skulle Göteborg och Västra Götaland kunna vända det negativa flyttnettot och skapa förutsättningar för ett varaktigt kreativt klimat.
Med verkstad på plats skulle andra konstnärer komma till Göteborg, om så bara för att genomföra specifika projekt, men samtidigt knyta nya kontakter, inspirera och delta i utställningar. Här skulle möjligheterna att arbeta finnas, i allt från bronsgjuteri till fullt utrustade black boxar för mediakonst. Här skulle man hitta de ledande ljudteknikerna, ljussättarna och interventionsstrategerna.
Konstnärernas kollektivverkstad vid Klippan skulle bara vara ett centrum för konsttillverkning, flera andra skulle kunna etableras, men naturligtvis skulle utgångspunkten precis som idag vara varje konstnärs arbetslokal.
Göteborgs kommun, som genom fastighetsbolaget Higab under lång tid agerat direkt kontraproduktivt, genom orimliga villkor för både enskilda konstnärer och Kollektivverkstaden, har efter påtryckningar nu tillfälligt bromsat hyreshöjningarna för att försöka ta fram en ny hyresmodell.
Härifrån finns det bara två vägar för kommunen att gå: fortsätta enligt nuvarande modell med ökad utflyttning, galleridöd och ett utarmat konstliv, eller tänka om helt och börja bygga infrastruktur för konsttillverkning för att ge konsten en hållbar framtid i Göteborg och regionen.
Göteborg 2017-03-15 © Olle Niklasson, kulturskribent
|
