I publikstråket strax efter vaporettostationen San Stae ståtar Palazzo di Mocenigo, som under århundraden var privatpalats för en av Venedigs mäktigaste familjer och sedan blivit mode- och parfymmuseum. Den som promenerar förbi kan inte gissa att det därinne pågår en utställning med samtida svensk smyckekonst.
Men i ”The White Room” på bottenplanet visas parallellt med Venedigbiennalen Nationalmuseums och Mocenigo-museets utställning Transformations – Six Artists from Sweden som är tänkt att introducera svenska smyckekonstnärer för en internationell publik.
För att ha en chans att märkas i larmet under biennalen – ett världsevent med utställningar över hela Venedig – behövs synlig och slagkraftig information. Andra arrangörer markerar sin närvaro genom texter och skyltar på fasaden och på gatan. Men affischer för de svenska konstnärerna dyker inte upp förrän en bit in i museet.
 |
 |
Utan titel, 2017. Halsband. Silver, havskattskinn, 99 x 25 x 1 cm
© Catarina Hällzon. Foto: Catarina Hällzon |
Efemära och mindre dyrbara material är inget nytt i den svenska smyckekonsten och i Mocenigo-museet för Catarina Hällzon arvet vidare genom smycken med silver, abborrskinn och gäddfjäll. Konstnärerna i utställningen har alla trätt fram under 2000-talet och utgår från teman som ekologi, genus, döden och sorgen. Verken befinner sig i en gränszon mellan smycken att bära och konstobjekt att reflektera över. Dessa ömtåliga föremål är mer gjorda för catwalken och för speciella fester än för grillpartyt.
Befinner sig den svenska smyckekonsten i främsta ledet eller redovisar den tendenser som tidigare är väl etablerade i andra länder? Diskussionen är högst rimlig i detta globala sammanhang, men finns varken i utställningen eller i katalogen. För att kunna bedöma den pågående omvandlingen av den svenska smyckekonsten bör besökaren åtminstone få veta när verken är gjorda. Men dessa uppgifter saknas också i utställningen.
Jag letar förgäves efter ett informationsblad, en broschyr eller katalog, men den anställda vid entrédisken skakar på huvudet till och med när jag tar fram mitt internationella presskort.
Men väl hemma får jag veta av Nationalmuseum att det visst finns en katalog, som delats ut till “utpekade journalister” vid ett pressmöte i Mocenigo-museet den 11 maj – en exkluderande träff som knappast någon svensk kritiker eller journalist hade haft en aning om. Svensk press – varav många var på plats i Venedig under öppningsdagarna – borde i stället bjudits in till denna pressvisning för att kommentera utställningen och hur en statlig myndighet presenterar svenskt konsthantverk utomlands.
Enligt Mocenigo-museet hade det en månad efter öppningen av utställningen ännu inte förhandlats fram ett avtal om försäljning av katalogen i museets butik. Vid mina besök fanns inte ens ett läseexemplar i en stålvajer i ”The White Room”.
|
 |
Scale 3, 2017, Halsband. Järn, mattvarp, emaljfärg, mått inklusive varpen: 42 x 26 x 5 cm
© Sara Borgegård Älgå. Foto: Karolina Serenander |
Nationalmuseum hade en väl tilltagen resebudget för de medlemmar i museets ledningsgrupp som deltog vid öppningen och minglet samma dag. Men arrangören betalade inte konstnärernas resor till vernissagen. Museet satsar inte heller en enda krona på programverksamhet för att belysa och sätta in den svenska smyckekonsten i ett vidare geografiskt perspektiv. Det är kutym att konstinstitutioner följer upp sina satsningar med föreläsningar, debatter och workshops, inte minst för att ge publiken möjlighet till fördjupning.
Bristerna kring utställningen får en förklaring med katalogen i hand. De anslående fotografierna på chefen för Venedigs kommunala museer Gabriella Belli och överintendenten för Nationalmuseum Berndt Arell befäster de kollegiala banden mellan institutionernas toppfigurer. Däremot finns det inga fotografier på deltagande konstnärer och textförfattare. Konsten får stryka på foten för den privata kulturdiplomatin.
Berndt Arell och chefen för publika avdelningen Peppe Bergström Hesselbom deltog i pressvisningen och stannade sju dagar i Venedig. Även Per Hedström som var med vid invigningen ingår i museets ledningsgrupp med ansvar för utställningar. De borde alla på ett tidigt stadium styrt upp projektet för att undvika fadäserna kring presentation och lansering. Ledningen borde också tagit hänsyn till att utställningens externa curator Inger Wästberg inte har samma ansvar som museets egen personal.
Det är Peppe Bergström Hesselboms uppdrag att sköta pr, marknadsföring, konstpedagogik, försäljning och publikationer. Kan nonchalansen helt enkelt bero på att smyckekonsten är mindre viktig för den svenska arrangören? En så välbemannad och tung institution borde inte göra så många misstag. Nationalmuseums påkostade samlingsutställningar får inte dumpas på detta sätt utomlands.
Uppsala 2017-07-19 © Christian Chambert, frilansande konstkritiker
Deltagande konstnärer: Tobias Alm, Sara Borgegård Älgå, Hanna Hedman, Catarina Hällzon, Agnes Larsson och Märta Mattsson. |
