Som en naturlig del i firandet av Finlands självständighet, för 100 år sedan, presenterar Millesgården en samling av vårt grannlands mer framträdande konstnärer under tidigt 1900-tal. Det rör sig om fyra modernistiskt inriktade kvinnliga målare, där Helene Schjerfbeck är den mest välbekanta för en svensk publik. Utställningen är sammanställd av Finlands Nationalgalleri/Konstmuseet Ateneum och spänner tidsmässigt över motsvarande tre generationer. Den äldsta i samlingen är Helene Schjerfbeck, med födelseår 1862, fram till den betydligt yngre Elga Sesemann som gick bort så sent som 2007.

Det är helt logisk att Helene Schjerfbecks (1862-1946) verk ges en sådan framskjuten plats i utställningen, både till antal och yta. Hon framstår i backspegelns ljus som den finska 1900-talskonstnär med tydligast stilbildande genomslag, och där den naturliga kopplingen till både sin samtids ideal och till modernismens framväxt lyser som klarast. Att hon dessutom i sin långa svit av självporträtt lyckades förnya en genre med ett tungt konstnärligt arv (exempelvis från Rembrandt) är i sig ett fenomen att beundra. Hennes uttalanden visar också på ett för tiden uppdaterat förhållningssätt vad gäller konstens predikament – ett tydligt anammande av den baudelaireska synen på skönheten och det oföränderliga, samt dess motpol: behovet av ständig konstnärlig förnyelse.
     Hon motsatte sig också benämningen "kvinnokonstnärer" och var främmande inför att sätta samman utställningar där könet skulle vara den gemensamma nämnaren – en intressant hållning mot bakgrund av utformningen av den aktuella utställningen.

Vy över en del av Schjerfbecks målningar

Finland var först i Europa med att införa kvinnlig rösträtt, år 1906, att jämföras exempelvis med Sverige där denna inte praktiserades förrän vid valet 1921. Men även om de finländska kvinnorna något tidigare haft framgångar inom demokratiområdet så kvarstod ändå de könsrelaterade maktstrukturerna. För att anknyta till utställningens konstnärer tog det exempelvis betydligt längre tid för dem än för deras manliga kolleger att bli accepterade och representerade på de framträdande konstmuseerna. Noteras bör kanske också att de kvinnliga konstnärerna i de flesta fall kom från en välsituerad över- eller borgarklass där svenska ofta var modersmålet.

Självporträtt, opd, 1916 © Ellen Thesleff	Dekorativt landskap, opd, 1910 © Ellen Thesleff

Ellen Thesleff (1869-1954) är förmodligen den bland de fyra som kan mäta sig med Schjerfbeck vad gäller experimentellt sökande. Hennes entusiasm och nyfikenhet inför den nya europeiska konsten, exempelvis inför Kandinskys verk och den expressivt orienterade kretsen kring honom, utmynnade i ett antal färgträsnitt som inte står de europeiska kollegerna efter vad gäller konstnärlig nivå. Färgbehandlingen är dramatisk och närmast provokativ, något som till viss del även kan anas i hennes oljemålningar från tiden. Men för eftervärlden är det nog snarast hennes färgträsnitt som utstrålar det självklara konstnärliga framåtsyftandet.

Sigrid Schauman (1877-1979) hade ett långt liv, både i bokstavlig mening och rent konstnärligt. Hennes mest aktiva yrkestid upptogs under ett trettiotal år av konstkritiken; hon lär ha skrivit mer än 1500 artiklar under denna tid. Huvudsakligen var då hennes konstnärliga arbete koncentrerat till sommarmånaderna, och hennes verk bär också en tydlig prägel av anpassning till sin samtids konstnärliga ideal. Först efter sin pensionering från kritikerbanan kunde hon inleda en mer helgjuten konstnärlig verksamhet. På den aktuella utställningen kan det dock inte hjälpas att hennes verk framstår som i första hand exempel på ett förmodernistiskt standardmåleri – bortsett från ett ganska fantastiskt litet självporträtt (odaterat) som väl skulle kunna signerats Siri Derkert.

Interiör, opd, 1940-tal © Elga Sesemann	Stranden i Brunnsparken, opd, 1941 © Elga Sesemann

En konstnär som däremot med viss rätt skulle kunna presenteras som dagsaktuell är Elga Sesemann (1922-2007) – särskilt nu när så många av dagens unga målare blickar bakåt för att hämta inspiration vad det gäller teknik och tillämpning. Hon är särklass yngst på utställningen, född hela sextio år efter Helene Schjerfbeck, och av naturliga skäl framstår också hennes materialbehandling som delvis väsensskild från och betydligt friare än de övrigas. De breda palettknivsdragen och summariska detaljbehandlingen pekar närmast mot Frank Auerbach eller Leon Kossoff, och i Sverige kanske mot Evert Lundquist, Erland Cullberg eller Åke Göransson. Här finns självklara kopplingar till en neoexpressionism med kraftfullhet och färglyriska kvaliteter.

Det är på det hela taget en intressant och välpresenterad utställning från den unga och självständiga nationen Finlands inledande fas. Till utställningen presenteras också en utmärkt katalog med reflekterande texter av Susanna Pettersson, Anu Utriainen och Katja Ikäläinen. De tre skribenterna navigerar skickligt förbi de blindskär som genusrelaterad konstlitteratur ofta har att förhålla sig till. Det som bjuds är välbalanserad bakgrundsinformation från en tid när de kvinnliga konstnärernas enda chans att behålla sin relativa frihet ofta innebar ett avståndstagande från traditionell familjebildning – vilket också var fallet för åtminstone tre av de deltagande konstnärerna.

Stockholm 2017-11-15 © Leif Mattsson