Om Venedigbiennalens tema i år är en hyllning till konstens inneboende krafter är documenta 14 genomsyrad av politiskt laddat samhällsengagemang med en stark normkritisk hållning. Som en röd tråd går granskningen av historiska och nutida händelser världen över, och ifrågasättandet av hur det har berättats om dessa, genom urvalet av konstnärer och verk.
     Återkommande teman är kolonialismen och dess följder nu och då, kapitalismens omåttlighet, hänsynslös miljöförstöring, nyliberalt marknadstänkande och nationalism, patriarkalt förtryck, diskriminering på grund av hudfärg, härstamning, sexuell läggning och kön, krig och flykt… ja, det är en rad av våld och orättvisor som behandlas i ofta långa, visuellt och verbalt redovisande verk. Gärna som film och läsbar text men också i form av objekt och visuella referenser, citat samt som performance och interaktiva iscensättningar.

Dialog och samverkan är ofta använda arbetsmetoder, ett ramverk. ”Learning from Athens” är rubriken för årets documenta. Massmedia i stort har hållits på avstånd men lokala radiokanaler, tidskrifter, konstnärsgrupper liksom Kassels konsthögskola har medverkat i bolaget documentas projekt. Liksom allmänheten från när och fjärran.
     Till de mer spektakulära verken har vem som helst kunnat skänka böcker som någon gång och var som helst i världen varit förbjudna, av nazister eller av den argentinska diktaturen. Konstnären Maria Minujìn kommer från Argentina. Hon har byggt upp det grekiska Parthenontemplet i originalstorlek som en symbol för yttrandefrihet och demokrati: Böckernas Parthenon. De klassiska kolonnernas plast som täcker böcker i alla färger, verk av, bland många andra, Thomas Mann, Stefan Zweig eller Salman Rushdie, skimrar silvrigt i sol och regn. Till bakgrunden hör också, att på denna plats antändes ett bokbål 1933 av nazisterna och att Fridericianum, Europas äldsta museum, var bibliotek före andra världskriget.
      Fridericianum fylls nu med verk ur Museet för Samtidskonsts samling i Aten som ännu inte har setts ens i Aten eftersom museet saknar lokaler. Det är en fascinerande och spännande samling med huvudsakligen grekiska konstnärer, inte särskilt kända för större publik utomlands. En dialekt, en röst med djup förankring i grekisk historia i den moderna konstens utveckling.

Fridericianum: verk av Kimsoja och Josef Kossuth (i bakgrunden). Ur Museet för samtidskonsts samlingar i Aten

Huvudcuratorn Adam Szymczyk, med ett team på 14 personer bakom sig, framhåller att Aten och Kassel båda har en historia, påverkad av omvälvande politiska händelser att dela, liksom ett dominerande högtstående kulturarv med estetiska referenser att i samverkan belysa och förutsättningslöst syna. Och inte minst: migrationen som är närvarande i vardagen på båda platserna.
     Just förutsättningslösheten är ett ord Szymczyk gärna använder, han talar om ”unlearning” och irriteras av lärda uttolkningar. (Ingnorans/okunnighet är en dygd, viskar provokativt ett ljudkonstverk av L. Pope framför Fridericianum.) Szymczyk framhåller att konst framför allt ska upplevas, sinnligt och intuitivt, och påverka deltagarna djupt existentiellt. Han verkar ha en tro på konstens störande och anarkistiska verkan vilket i sin tur kan påverka världens gång.
     I detta står han nära inte bara Susan Sontag som skrev ”Against Interpretation” utan också Harald Szeemann, den legendariska konstnärlige ledaren för documenta 5, år 1972. Samtidigt som han nu definitivt vidgar documentas ursprungliga uppgift från att vara en röst i den samtida kulturutvecklingen till att genom kritiskt ställningstagande agera och påverka samhällsutvecklingen globalt.

Fler spektakulära verk väntar i staden. Monumentbegreppet och dess ”ärvda” former, en obelisk för Olu Oigibe, en pyramid för Agnes Denes eller en röksignal, i likhet med Sixtinska kapellets vid påveval, av Daniel Knorr, laddas med nytt innehåll som riktar fokus mot vardagen, som den idag framstår, osäker och i ständig förändring.
     Vid ingången till den stora parken Karlsaue har Hiwa K byggt en gul rörkonstruktion där rören med någon meter i diameter är inredda som bostäder.
     Ibland blir dock den eftersträvade chockverkan, konstens anarkistiska kraft, alldeles för stark. Vi kliver in i en container utanför den gamla centralstationen, med namnet Kulturbahnhof, och går rätt ner i ett mörkt helvete. Där väntar en filmprojektion av Michel Auder som i bild och text, på vägg och golv, och på tiotals snabbt skiftande rutor visar orättvisor från olika tider och platser på jorden. Slaveriet, inkvisitionen, korstågen, kvinnoförtryck, havens förstöring, dagens politiska talare … you name it. Smärta och bestörtning, visst håller jag med. Men: konsten som ytterligare en megafon i en allt mer högröstad omvärld i svart och vitt?

Draperi med renskallar – ett led i samernas process mot norska regeringen. © Máret Ánne Sara

Mer eftertanke hittar jag i en film av Amar Kanwar vars verk oftast handlar om mörker, våld och hot utan att direkt skildra dem. Ändå är de grymt bottenlösa vad det än gäller: kvinnoförtryck, etniska motsättningar i Indien eller forskning. Den estetiska medvetenheten är stärkande, insikten om nyanserna i mörkrets hjärta ger motståndskraft.
Filmen finns att se i Neue Galerie, ett av de tiotal platserna som documenta 14 är utspridd på. Förutom traditionella museer och konsthallar fylls nu gamla lagerlokaler, industribyggnader och kontor liksom parker och andra mötesplatser med konst och konstnärsdrivna aktiviteter.
     I stadsdelen Nordstadt där företrädesvis ”nytyskar” bor driver den chilenska konstnären Maria Campos-Pons ett socialt aktivitetscenter. Med hantverk, måleri, performance och bar förstås. Det blir en mötesplats i närheten av områdets stora park där Agnes Denes levande pyramid reser sig med nyplanterade blommor och gräs på sina trappor. Pyramidformens variationer och förändringar har varit hennes konstnärliga forskningsområde i många år, välpassande documenta 14, med fokus på obeständighet och föränderlighet som förenar matematisk precision med det oförutsedda.
     Nära denna stadsdel växer universitetets lokaler in i renoverade industribyggnader. Några av dem som överlevde bombningarna under andra världskriget har fått kulturminnesstatus. Så även det vackra Giesshaus, en rund tegelbyggnad som användes för vapentillverkning och sysselsatte 1942 tusentals fångarbetare. Till detta anknyter Angela Melitopoulos film som visas där: kopplingen mellan dagens gruvindustrier i Grekland och flyktingslägrena på Lesbos och Pireus är skildrad i slående bilder och med journalistisk noggrannhet.

Documenta 14 är mycket rik på konst som har varit förbisedd, osynliggjord, förföljd, nertystad, motarbetad. Frågan om hur historia/konsthistoria skrivs och vems berättelser som tas tillvara inför det som utgör framtida kulturarv skymtar mellan utställningsplatserna. Även om en del så kallade konstverk står närmare undersökande journalistik eller politisk aktivism så finns både poesi, lekfullhet och humor i åtskilligt bakom allvaret. Nu när documenta fyllt 60 år (2015) är det bara att inse att utställningarnas ebb och flod i stadens liv har gjort att Kassel åter med stolthet kan minnas sitt sönderbombade förflutna och kulturliv.

Kassel 2017-06-14 © Kristina Maria Mezei