Med en hårdför mix av serieteckning, grekiska dramer, Duchamp-pastischer, och maoistisk propagandaestetik är Marcel Dzamas (f. 1974) utställning inte helt lättsmält. En medveten emblematik där stereotypin framstår som kreativ källa gör inte ekvationen enklare. Men som ofta när extrem tematik dras ut i tangentens riktning blir det bitvis osorterat, bitvis lysande och träffsäkert. Det är inte Mr Lagom vi har att göra med här.

Mest komplexa och fascinerande är Dzamas snedskurna lådor myllrande av klippfigurer – ett persongalleri delvis associerat eller åtminstone kongenialt med den halvtimmeslånga filmen Une Dance de Bouffon. Genom denna ögonblickssköra urklippsteknik framträder sidor av sökande och tvekan, omtag och förkastande. Där återfinner man den variationsrika kärnan i Marcel Dzamas estetik. När det konstnärliga bygget är på väg att rasa samman framstår det som visuellt starkast.

Beskurna stillbilder från Une Dance de Bouffon, video, c:a 35 min © Marcel Dzama

Marcel Duchamps sista verk Étant donnés har legat till grund för Dzamas film Une Dance de Bouffon. I Duchamps fall en voyeuristisk erotomani, i Dzamas en våldsam och blasfemisk historia med associativa kopplingar till kidnappningar och IS-halshuggningar – allt i det grekiska dramats maskförställda form.
     Att Dzamas påverkats av tidens inhumana och människoföraktande brutalitet är snarast ett understatement. Han tycks, likt ett storögt barn, ömsom förskräckas, ömsom fascineras.
    En snarlik ambivalens återkommer i de målningar som parafraserar heroiska propagandaaffisher, och där bakgrunderna av stiliserade solstrålar endast tycks sakna Maos hårdretuscherade anlete. Men hur fångande och omedelbara dessa verk än kan upplevas har de en förmåga att gradvis inta det obsoletas form. Mer uppdaterade känns då de akvareller där han leker med cartoon-förebilder och sätter dem i kontemporära sammanhang i ett slags Dick Bengtsson-anda (ex. The Bueys Can’t Stop Her).

Utställningens titel Revolution Blues är enligt uppgift hämtad från en sång av Neil Young. Men kausualiteten haltar något, bruket av ordet revolution gör inte bilderna per automatik politiska. Och även om det finns ett antal exempel på motsatsen så är det knappast givet att just konstnärers förutsättningar att göra djupsinniga politiska statements är särdeles gynnsamma. I Marcel Dzamas fall är det uppenbart att han snarare charmats av revolutionshistoriens dramatiska estetik än av dess mörka praktik.
     Vackert så. Men i de verk där han låter det personliga tilltalet och tilltagen få dominera blir det så mycket mer unikt, bisarrt och mångfacetterande – som i What Makes You Think You’re Happy? eller i de många myllrande bildskåpen. Där hårdtestas betraktarens perceptionsförmåga. Där tar Dzama det avgörande steget från trendkänslighet till konstnärlig autonomi. Där briljerar han med sina finkalibrerade verktyg och virvlande tankelöpor.

Stockholm 2017-05-24 © Leif Mattsson