Konsten bevisar gång på gång sin cirkulära hållbarhet; uttryck som för några tiotal år sedan var tämligen marginaliserade närmar sig återigen den kreativa huvudfåran. Från konstmetropoler som Berlin kommer tydliga signaler, och från receptiva konstskoleelever bekräftas det nyväckta intresset – den måleriska abstraktionen kryddad med ett processliknande materialmåleri har fått sin förväntade renässans.

Gradvis har Marcus Eek, verksam i just Berlin, förflyttat sina positioner – från ett semifigurativt kraftmåleri med sensibel målarhand, till ett rent abstrakt credo där materialets kroppslighet får bära den tidigare figurationens roll. Det är naturligtvis ett visst risktagande. Dels beroende av konkurrensen från alla unga talangfulla konstnärer som ser abstraktionen som sin hemtama domän. Dels för att Eeks igenkännbara signum fram tills nu varit hans relativt unika konstellationer av identifierbara ting – ett skepp, en blomsteruppställning, ett landskap – ställda mot stora, suggestiva färgfält av nonfigurativ karaktär. I denna nya form, och utan de abrupta skalförskjutningar som de figurativa inslagen bidrog till, måste han åter bygga sig ett fundament, hållbart nog för en målare per definition.

Schwarze Null (vä), Travel The Green (hö) , 2017, olja/akryl, 130x120 cm vardera © Marcus Eek

Men utvecklingen känns ändå följdriktig. Marcus Eeks sällsynta måleriska talang och återkommande intresse för färgen som kropp och gestalt öppnar för välkomna nyorienteringar – speciellt med stöd av dagens alla materialtekniska landvinningar och innovationer.
    På den aktuella utställningen – Eeks första på Galleri Charlotte Lund – är det just färgens tekniska gränsland som huvudsakligen utforskas. Kulörer av interferenskaraktär och metalliskt reflekterande dyker återkommande upp. I Noice Reduction exempelvis bjuds man på ett antal visuella varianter enbart genom att förflytta sig i förhållande till den partiellt blänkande målningen. I andra fall kontrasterar inlimmade textilier mot akrylfärgens marmorerade palettknivsytor.
     Eek väjer heller inte för effekter liknande den "Barnett Newman-patenterade" The Zip, där maskeringstejpens bortrivande skapar gränsavskiljare med omväxlande rakbladsvass exakthet eller färgblödande kantvibraton.

"Jag älskar abstrakt måleri" deklarerar Marcus Eek i den korta utställningstexten, en kärlek man svårligen kan ta miste på. Här finns ett tydligt återkopplande till och en processliknande tradering av bekräftade uttryck och formspråk. Men i några målningar, exempelvis i Noice Reduction och Basic, tar Eek klivet ännu lite längre. Han bevisar där sin sensibla valör- och formkänsla; referensen till hans tidigare mer publikt bekräftade måleri blir betydligt mer påtaglig. Kanske ett intressant mellanläge för det framtida forskandet?

Stockholm 2017-03-15 © Leif Mattsson