Jag fick upp ögonen för Annika Ekdahls magnifika gobelängmålningar (jag vill gärna kalla dem så) senhösten 2003. Det är intressant att nu återse ”Barockfesten” och ”Bröllopet i Queens” exponerade i Waldemarsuddes stora utställningsrum mot att tidigare ha mött dem hängda tätt inpå på numera nedlagda Galleri Gröna Paletten. Hennes uttryck låg nära det aktuella måleriet representerat exempelvis av Karin Mamma Andersson, som då hade fått sitt internationella genombrott. Här fanns lånen från fotografiet som bas för kompositioner som med Dick Bengtssonsk underton styckades upp, skapade fragment och bildmässiga fönster i fönster. Skalan kunde samtidigt vara tittskåpets, scenens eller det vidsträckta rummets.

Follow Me – Shine, 2015. Gobeläng, 205 x 300 cm. © Annika Ekdahl. Foto: Trond A. Isaksen/KORO

På ett vis markerar ovan nämnda verk en form av höjdpunkt. Man tycker sig erfara konstnärens nära nog överraskning inför rikedomen och pregnansen i dem. Gobelängens pointillistiska, eller rasterverkande metod påminner även om dagens digitala tekniker. Men det som särskilt fångar uppmärksamheten är hur Annika Ekdahl knut för knut förhandlar, lägger till och drar ifrån detaljer gentemot sin förlaga och noggrant preparerade numera digitalt genererade skiss. En liten aning om arbetsproceduren ges i närbilderna som den till utställningen framtagna katalogen erbjuder. Ekdahl färgar trådknippe för trådknippe under arbetets gång för att säkerställa att den exakta nyansen finns tillhands. Här praktiseras optisk färgblandning och virtuositet i den högre skolan när det gäller att utnyttja kontrastfenomen och mönsterverkan: hur man exempelvis försiktigt livar upp en yta som ögat först uppfattar som en enhetlig lokalfärg genom att tillföra dess kontrast i välavvägda proportioner, eller förstärka en linje eller en ytas avslut.

Annika Ekdahl excellerar, något annat går inte att säga. Varje ”målning” är sitt mångskiktade universum där detaljer spelar med helheter växelvis och tidsmässigt fängslande. Dessa bilder är skapta för att hålla intresset uppe länge. Diptyken (”Follow Me – Shine” samt Follow Me – Grow”) för norska Högskolan i Oslo och Akershus fascinerar utifrån de både, enligt konstnären, medvetna och omedvetna valen som styrt kompositionen. Helikopterperspektivet låter betraktaren sväva som en drönare över huvudet på gobelängens deltagare i en meditation över kunskapen eller konsten att lära sig flyga. Bjuder apan kunskapens äpple eller påminner den om vår ändlighet?

Road Movie (verdure): Visiting Mom, 2010. Gobeläng, 227 x 297 cm. © Annika Ekdahl. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum

Apan, Hjorten, Mamma och Prinsen är några igångsättare och motorer i verken. De inkluderar även gobelänghistoriska figurer som haren, enhörningen och lejonet. Sviten om Prinsen påbörjades som examensarbete på HDK 1994 och minnesmålningen ”Road Movie (verdure): visiting Mom”(?) visades på Nationalmuseums utställning ”Slow Art” 2012 och inköptes därefter av museet. I den reser hon i sin olivgröna Saab genom Sverige för ett besök i minneslunden. Här finns alla klassiska ingredienser i verduren som gobelängmotiv: rinnande vatten, rikedomen av djur och växtlighet. I centrum finns den skadeskjutna duvan, vars förlaga är ett foto sonen skickade till henne under resan.
     Överhuvudtaget samlar Annika Ekdahl på minnen och starka bilder (fotografier), egna och från nära och kära, vilket mättar kompositionerna med de känslonyp konstnären förhåller sig till under det långsamma arbetet. Det personliga diktandet rymmer endast några meningar per dag; text och textil delar själsbesläktat den etymologiska grunden hämtad från väven och vävandet.

Stockholm 2017-10-19 © Susanna Slöör