Det finns något befriande pubertalt i Ekmans bilder, något storögt och sanningsseende. Som barnets genomskådande av föräldrarnas mystifierande omskrivningar, av deras löjeväckande koketterier och pinsamma beteenden.
     Att ta del av den magnifikt överdådiga Marie-Louise Ekman-utställningen, bestående av mer än 300 verk, formar sig till en veritabel tidsresa. Just så minns man hennes bulleribång-entré på den svenska konstscenen i mitten av sjuttiotalet: privatlivets förborgade dunkelvärld plötsligt upphöjd till offentlighetens nivå med sexlekar, analhumor, kärlekslängtan och den rosafärgade romantikens snöpliga totalinfarkt.
    Men ifrågasättandet av den borgerliga slutenheten och familjelivets klaustrofobium var Ekman varken ensam eller först om att uttrycka. Det följde liksom med i tidens svallvågor från det frihetstörstande sextiotalet – allt i en paradoxal mix av liberala och totalitära kravspecifikationer som möjligen skulle få dagens unga genusforskare att sätta i halsen.

Ur serien Dam och elefant-gata, 2007 © Marie-Louise Ekman

Som den första kvinnliga professorn och sedermera rektor på Konsthögskolan fick Marie-Louise Ekman stor betydelse för det svenska konstlivet under 1980- och 1990-talen. Hon äntrade scenen från den utanförståendes position; med en reklamutbildning i bagaget var hon oanfrätt av konstutbildningens nomenklatura. Många är de studenter som kan vittna om hennes ifrågasättande pedagogiska ambitioner. Video som konstnärligt medium fick plötsligt status jämställd med måleri och skulptur – om inte högre. Ett nyfiket öppnande mot mer experimentella konstformer blev hennes bestående arv till den svenska konstutbildningen.
     Men vad det gäller Ekmans frisinnade humor på erotikens och kärlekens område är det få som kan sägas ha tagit vid. Där har snarare en mental prydhet smugit sig in mitt i samtidskonstens selektiva befrielseambitioner.

Scen ur Barnförbjudet, 1979 © Marie-Louise Ekman

Salongshängningen med ett myller av ramade målningar, applikationer och objekt kompletteras i de inre rummen av långfilmen Barnförbjudet (1979) samt en längre webbtvserie. Dessutom kan man, i en något undanskymd del av utställningen, ta del av en mängd skisser, utkast och tanketecken i ett veritabelt idéflöde. Marie-Louise Ekmans mångsidiga konstnärlighet och skiftande rollbyten – konstnär, professor, rektor för Konsthögskolan och Dramatenchef – är inte sprunget ur den soffliggandes position. Hennes arbetskapacitet, att döma av utställningens närmast outsinliga bildvärld, är snarare av en art gränsande till kreativ mani – och det ska vi vara henne tacksamma för.

Utställningsvy

Förvånansvärt lite förändras stilistiskt över åren, Ekman tycks liksom klar med ramverket vid ett mycket tidigt skede, ja redan vid inledningen av 1970-talet. Under åren fyller hon sedan denna visuella container med cartoonistiskt gestaltade dagshändelser, närmast som ett slags dagboksanteckningar i krossade och hjälpligt lagade hjärtans form. Den brusande erotiken i ungdomsverken förbyts småningom i smärta och sorg; skuggdamen gör entré som en bärare av mörka framtidsprofetior.
     Men i de sena verken finns även plats för ljus och tillförsikt. Barnbarnen i fågelform stormar in som den unga Marie-Louises sentida alter egon. De målar med njutningsfull glädje över hennes tidigare alster och beter sig allmänt som hädiska anarkister inom bildspråkets universum. Kanske kan man säga att de därmed förkroppsligar Marie-Louise Ekman som konstnär och tankementor, sprungen ur 1960-talets framtidshopp och oändliga frihetsdrömmar.

Stockholm 2017-06-21 © Leif Mattsson