Förväntar sig besökarna natur? Det kan ju vara tillfälligheter, men skogen är den motivvärld som präglar utställningen Självständighet med fem finska konstnärer på Uppsala konstmuseum. Utställningen är en del av firandet av Finlands 100 år som självständig nation.

I Petri Hytönens akvareller praktiseras aktivt utomhusliv. Mitt i en sal breder ett skogslandskap ut sig på en stor skärm – en generös bild som förmedlar att så här känns det att vara i skogen en fin dag.
Människor komplicerar bilden. Där finns gänget som grillar på stranden – men grillspettets treudd antyder att goda avsikter inte är självklara, medan trädkramarna i en annan akvarell firar midsommarafton med att ge sina skyddslingar en innerlig kram. Där finns också en mycket ensam pojke i en båt medan ett hem tonar bort i vattnet, och en pojke som är vilse i skogen i snöyran.
    Runt ett dött träd dansar sex gestalter (Magic mushroom tree) så fort att det är svårt att fästa dem med blicken. Flugsvampar växer omkring trädet. Om svamparna är hallucinerande eller inte hör knappast hit. Dansen vittnar mer om Petri Hytönens metod att blanda in och ihop myter och föreställningar i sina bilder.

Landscaping © Pia Sirén

Ibland tycks mig stora, rundade föremål ha fysisk dragningskraft. Kaarina Kaikkonens installation My Outline fyller bokstavligen en sal med bortåt tio meters takhöjd i museets övre regioner. Materialet är toalettpapper som formar spanten i denna jättelika, tudelade form som påminner om båtskrov eller vagga. Det känns befriande att röra sig runt de till synes svävande konturerna och upptäcka volymer, linjer och skärningspunkter. Något klarnar.
     Pia Sirén fyller ett rum med anti-skog. I snören från taket hänger presenningar. De mörka är granar, de färre ljusare lövträd. Det är instängt och trångt i denna dystopiska och avsiktligt fumligt gjorda scenografi om att inte använda, eller kunna använda, sina sinnen, och som kanske inkluderar hur en del av samtidens skogsägare ser sitt uppdrag.

Father © Susanna Majuri

Den kommer med fart och har en svans av stjärnor, Kirsi Kaulanens Andromeda, som hänger i taket. Galaxen lyfter rummet, men de andra verken har svårt att komma till tals. Precisionen är stor hos de små objekten av blankt stål som anknyter till landskap och känsloupplevelser, men metallen kyler ner upplevelsen, åtminstone min.
     Susanna Majuri visar fotografier av svävande kvinnor, fotograferade under vatten i vackra klänningar, drömmande och passiva. Mer innehåll har hennes video Father, där en ung kvinna i linne ligger på rygg i vatten mot svart bakgrund. Vattnet rör sig och kvinnan rör sig med vattnet som i ett avsked eller ett undansjunkande minne.

Uppsala 2017-10-12 © Niels Hebert