Årets tema är ”Främlingen” och i slutredovisningen läggs ”i Södertälje” till för att markera samarbetet mellan konsthallen och Konstfack. För att inte vara en utställning är det dock en sympatisk sammanställning av verk med olika koppling till det valda temat. För vissa av konstnärerna är det uppenbart att den valda problematiken är en väsentlig del av det konstnärliga arbetet till vardags, andra har prövat att underställa sig och vara lyhörda inför den gemensamma rubriken. Tillsammans visar deltagarna att ”Främlingen” är den väsentligaste delen av allt mänskligt liv och samspel, även inkluderande det främlingskap man kan uppleva inför sina nära och rentav sig själv.

Filmaren och fotografen Ulf Lundin visar bland annat ett inkännande porträtt av sin mor på den åldrande glömskans väg långt från sig själv och livet.
     Konstnären Sissel Wibom tar tillfället i akt att lära känna främlingen genom ett samtal som löper parallellt med att hon tecknar främlingens porträtt. Bland dem finns den som upplever utanförskapets eller den nyanländes problematik. I en tragikomisk redogörelse av en man från Azerbadjan, om jag minns rätt, krockar välmenande byråkrati med systemets inneboende trögheter och inkonsekvenser, främlingen kastas som en vante mellan möjliga och omöjliga försörjningsvägar. Efter minst tre tidigare led skall personen slutligen bli vikarierande lärare i matte för att efter något år senare förlora tjänsten då formell kompetens saknas…

Kursen har bestått av seminarier, föreläsningar och gestaltande deluppgifter och berört teoribildning på olika plan. Utgångspunkten har varit Julia Kristevas bok ”Främlingar för oss själva”, publicerad på svenska 1991, som beskriver det västerländska samhällets bemötande av främlingen historiskt. Greppet blir således brett och inkluderar de senaste decenniernas diskussioner. Som redovisning betraktad uppfyller den säkert sitt mål inkluderande de samtal som förts inom gruppen bestående av fjorton deltagare.

Man skulle kunna hoppas för framtiden att redovisningen kunde utmynna i en utställning som tidsmässigt görs mer publik, det är den och deltagarna värda. Det bästa vore kanske att de åter samlades efter något år för att se hur tematiken möjligen fått ett djupare fäste och ytterligare integrerats i de enskilda konstnärskapen. Det är väl så man skulle önska att tematiskt verkande utställningar borde förberedas, för och av konstnärerna. Sammanhanget med fortbildning och gemensamma diskussioner är viktigt för alla som till vardags ofta är hänvisade till sin egen verksamhet i ensamhet. Det vittnade åtminstone några av deltagarna om under presentationsdagen av slutredovisningen.     

Södertälje 2017-06-07 © Susanna Slöör