Ulla Fries och Tor-Göran Henrikssons konstnärskap möts i Uppsala konstmuseum. När Tor-Göran Henriksson gick bort 2013 hade han och Ulla Fries levt tillsammans i ett halvt sekel. Det förklarar utställningens namn "50 år tillsammans".

Fågel, fisk eller mittemellan © Ulla Fries

Ulla Fries visar grafik, måleri och skulptur och i denna utställning av retrospektiv karaktär ställs man åter inför hennes till synes oansenliga motiv. Ingen ser ett torkat löv eller en kokosnöt som hon och få kan i en bild förmedla känslan av närhet, nästan beröring. Jag tänker att hon vill visa att detta är gåvor, påminnelser om livets sköra mångfald, men att gåvorna inte räcker hur länge som helst.
     ”Fågel fisk och mittemellan” är inte en varelse, utan tillhör bortåt tio olika arter. Kanske är det evolutionen hon fångar. En art förutsätter en annan och är släkt med andra sett i tidens djup. Stillsamt varnar en hon för att se i kvantiteter. Skogen står där som en mur av barrträd och med svårforcerade stenbumlingar. Huggs den tanklöst ner ödeläggs ett oändligt antal liv som bär upp det gemensamma livet.
     I torrnålen ”Trasan” skymtar små barnhuvuden i vecken. De finns där som om de väntar på att komma fram i ljuset. Det är också ett av livets mysterium. Ständigt kommer nya varelser till denna värld.
     Ulla Fries visar också porträtt. Särskilt fäster jag mig vid poeten Carl-Erik af Geijerstams blick. 

Rökpaus © Tor-Göran Henriksson

Tor-Göran Henriksson (1939-2013) var läkare och målade sitt arbetsliv. I centrum står sjuksköterskorna. De finns förstås till för patienterna, men han såg att de också har andra liv – de tatuerar sig, dansar som ballerinor i korridoren eller tar en rökpaus på britsen i undersökningsrummet. Sköterskan kommer när någon ringer och böjer sig så jättelik i sin omsorg över den lilla människan i sängen. I en liten målning (Syster rycker ut) ror hon på det vilda havet, som på Kallets kurs.
     Tor-Göran Henriksson ser också patienterna. En dansar bredvid sängen (Har vi en dervish här?). En annans feberhallucination tycks fylla rummet med stora och små sjuksköterskor och en grodlik läkare.
Läkarna går sina ronder, i en målning som vita tuppar. De ter sig mindre intressanta i de stora salarna med rutiga golv, ibland så stora att de böljar och framkallar en lätt sjösjukekänsla.
     Henriksson ville knyta sin värld till Bror Hjorths. I en målning med utsökt karvad ram av konstnären, sitter han och Bror i samspråk. Men hans blick var skarpare än Hjorths: se sjuksköterskorna, se systemet, låt det inte ta över. I en träskulptur sitter en sjuksköterska i "Vårdträdet", kanske en glömd byråkratslogan. I dag heter det vårdkedja – vad hade dr Henriksson inte kunnat göra av den metaforen?

Uppsala 2017-06-07 © Niels Hebert