Med porlande barnskratt kvar i öronen tar jag steget in på Arne Frifarares utställning på KAZ galleri i Västerås. Genast läggs det sordin på ljudminnet för här inne råder det en blåtonad dämpad stämning. Sordin är ett musikaliskt verktyg: i Arne Frifarares nya målningar möter vi musikinstrument av alla slag. Han har lämnat kyrkorna, husen och landskapen bakom sig, människorna som tidigare gömt sig i husen har nu kommit fram för att spela.

Intresset för medeltid har han kvar, referenser till de århundradenas föreställningar, hierarkier eller klädsel blandas med intryck från dagens musiker. Här spelas det stränginstrument av olika slag, vevlira, fiol eller något som påminner om gitarr, det blåses i lurar och basuner. Figurerna förankras på marken med rejäla snabelskor, hosorna täcks av vida mantlar – om de inte är klädda i country-gitarristens boots och hatt. Täcker inte huvor håret så är det vackert utsläppt. Gestik, mimik, kroppshållning, detaljer i klädseln liksom instrumenten formar personligheter som målas fram tills de nästintill presenterar sig och tar till orda. Ja, tar ton och börjar spela.
     Det är spelandet, musiken som tycks skapa rummet; figurerna är oftast ensamma som infattade i sina egna bubblor, fördelade över målningens yta enligt en intuitiv känsla för geometriska symmetrier och harmonier. Den omgivande tomheten fylls av ljus, lågmält och skimrande när det är som bäst men ibland bara tomhet och saknad. Då kan det hela bli för enkelt.

Gränsen mellan verklig förankring och en drömd eller föreställd värld är flytande: figurerna kan få stora vingar och lyfta, sitta på sin stol eller luta sig mot ett träd utan att gravitationen tynger. Döden och änglarna är lika självklara som grisen eller elefanten i denna värld. Centralperspektivet låser varken rummet eller fantasin. Med ett lätt naivistiskt och emellanåt surrealistiskt anslag flätas delarna samman till mild poesi.

Västerås 2017-08-29 © Kristina Maria Mezei