I studion på plan fyra på Konstakademien visar de två Bernadottestipendiaterna Nicklas Randau och Marcus Matt en sparsmakad och välhängd utställning. Matt (f. 1992) visar bland annat fyra mindre målningar där uttrycket är oförställt och intuitivt. I verket Untitled förnimmer jag en vagt antydd trädgårdsarkitektur där de vita linjerna är ristade med palettkniv. Målningen förändrar uttryck beroende på avstånd och på långt håll gör det ristade vita att den gröna dominansen framträder ännu kraftfullare.
     I Randaus (f. 1989) stora målning Aguélis Nyår är ljuset bländande och det är inte bara titeln som gör att Randaus guldockra-block kan ses som en abstrakt kommentar till Ivan Aguélis brännheta egyptiska landskapsstudier målade mer än hundra år tidigare.

Utställningsvy © Clara Gesang-Gottowt

Utställningsstipendiaten Clara Gesang-Gottowt (f. 1985) presenterar ett flertal eteriska ”eldmålningar” i akademiens östra galleri. I katalogtexten till utställningen beskriver Frans Josef Petersson målningarna som ”något som framträder på insidan av ögonlocken när vi blundar”. Själv dras min blick genast till den lilla målningen Fontäner, där färgen gnidits ut med en trasa. Det utsuddade blir på samma gång ett skimmer och skapar ett djup i den brända umbran där det tunna lagret färg ser ut att komma inifrån duken.
     Målningen får mig att associera till en melankolisk grubblare som gått vilse i en parkanläggning sent om natten där endast ljuskällan och vattnets speglingar ger vägledning. De två fontänerna skapar en osäkerhet: är den ena fontänen bara en reflexion där perceptionen spelar den ensamma vandraren ett spratt?
     Den poetiska klangen fortsätter i den gråblåa målningen Spökmoln. Svåråtkomligt och ständigt under förändring är molnformationen här på väg att upplösas i tomma intet.

Det kan tyckas orättvist att klumpa ihop Clara Gesang-Gottowt, Nicklas Randau och Marcus Matt, men här kan gemensamma beröringspunkter anas vilka tangerar ett romantiskt förhållningssätt där deras konstnärskap följer ett drömskt spår som för tanken till virvlande och poetiska lustträdgårdar. Som betraktare befinner man sig mitt inne i en pulserande process där stundtals upplevelsen blir fragment av ett pågående arbete. Något är på väg att upptäckas.

Stockholm 2017-11-08 © Silva Malmsten