Nu är den här igen – Göteborgs Internationella Konstbiennal, den nionde i ordningen. Den har sekularitet som sitt tema – On secularity. Curatorn Nav Haq beskriver sig själv som en non-believer, en icke-troende och väcker här frågan om religionens plats i det sekulära samhället. Eller omvänt. Vad händer idag med våra rättigheter och friheter, om religion och stat inte längre är skilda åt? Är de hotade?
     Utgångspunkten för biennalens tema är också Shilpa Guptas verk ”WheredoIendandyoubegin” (Var slutar jag och du börjar), placerad i ett industriområde i Gamlestaden. Orden är medvetet sammanskrivna och bildar ett enda ord. Det gestaltar varje samhälles kärnfråga, den om samexistensen. En biennal kan tematiseras, teoretiseras och curateras in absurdum, men i slutändan är det ändå de enskilda konstnärerna och deras verk, som skapar innehåll och ger mening i en utställning.

Röda Sten. © Francesc Ruiz. The Street

Röda Stens stora katedral är ett rum som kräver sin gestaltning. I år har man valt att låta dagsljuset komma in genom de stora fönstren och samlat ganska många verk och olika konstnärer. Där har Michèle Matyn byggt ett berg med mjuka former och färger. På toppen av berget står en monitor, som visar hur hon arbetar med performance kring myter, folksägner och religion.
     Några av konstnärerna återfinns på flera av arenorna, bland andra Haseeb Ahmed & Daniel G.Baird, som har verk både på Röda Sten och Göteborgs Konsthall. De har sökt likheterna världen över i arkitekturen och ornamentiken och ställer frågan i sina verk Has the World Already Been Made?
     Basim Magdy finns både i stora katedralen med sina drömlika målningar och med en videofilm på andra våningen. Målningarna har underfundiga och ironiska titlar som True Believers, Unsafe World och An Eavesdropper Lurks in the Shadows of Your Thought. Hans film On the Good Earth är en suggestiv bildberättelse om Apollo 8, som når månen vid jultiden 1969. Han har använt sig av ljudfragment från den samtida TV-sändningen, när astronauterna läser ur Bibelns skapelseberättelse. Något som då orsakade att NASA ställdes inför rätta av American Atheists, som ansåg att det stred mot den amerikanska konstitutionen att missionera i rymden.
     Haegue Yang har gjort verket Series of Vulnerable Arrangements – Version Seoul, en installation med färgat ljus och droppställ, som kopplats samman. Den visar på sårbarheten i vårt samhälle. Hur beroende vi är av varandra.
    I nästan varje större utställning finns ett massivt textverk. Den här gången är det gruppen Archivo F.X., som med sitt verk Conversation Piece fyller den platsen. Det kräver uthållighet att ta till sig all text och man kan fundera över om utställningsmediet är det optimala att föra fram detta budskap.
    Utanför Röda Sten, på baksidan har Francesc Ruiz byggt upp The Street, en 25 meter gata med tecknade fasader. Det blir en berättelse om en stads kommersiella centrum och invånarnas olika ekonomiska villkor.

Göteborgs Konsthall © Fatma Bucak. Fantasies of Violence.

Ett av de starkaste verken på Konsthallen är Fatma Bucaks Fantasies of Violence. De är en lågmäld installation med 117 uppradade zinkplåtar, som etsats i syra, vilket orsakar erodering på baksidan. I detta abstrakta mönster finns korta svarta texter, som beskriver olika våldsamma brottssituationer tagna ur tidningsreferat. Några plåtar står med sin framsida utåt, där sirliga rytmiska linjer etsats in. Andra vänder den sargade baksidan ut. Tillsammans ger de en bild av det ständigt pågående våldet mellan olika individer i samhället.
     Jonas Staal arbetar med att utveckla alternativa parlament för grupper som i vanliga fall står utanför den demokratiska processen i ett land. Genom sin organisation New World Summit har han byggt ett nytt parlament i Rojava i den kurdiska delen av Syrien. Där kan olika grupper samlas för att etablera ett demokratiskt självstyre. En modell av huset visas tillsammans med en film om bygget och invigningen.

Göteborgs Konsthall © Haseeb Ahmed & Daniel G.Baird. Has the World Already Been Made?

I Konsthallen finns också, lite undanskymt, en monter med Hilma af Klints intressanta skissböcker. De ligger där bakom glas, oåtkomliga med bara ett uppslag synligt. Man kan inte låta bli att önska sig att varje uppslag skulle funnits tillgängligt via något medium. I biennalens katalog konstaterar man att Hilma af Klint, som dog 1944, ÄR verksam i Stockholm. En from önskan? På motsatta väggen hänger spännande målningar av Fahd Burki. Kanske kan man se där en nutida syskonsjäl till Hilma af Klint.
     Lite vid sidan om biennalen, i en annan undanskymd monter på Konsthallen, finns en arkivutställning om Sigrid Hjerténs och Isaac Grünewalds utställning på konsthallen 1935. Det ger en intressant inblick i den tidens antisemitism och kvinnoförakt i förhållande till historieskrivningen då och nu.

Göteborgs Konsthall © Hilma af Klint. Skissböcker.

Några mycket små nedslag i en omfattande biennal med 50 konstnärer på 12 arenor. GIBCA pågår som tur är till den 19 nov. Det ger tid att ta till sig de enskilda verken. Hur nära varje enskild konstnärs verk sedan ligger det curatoriska temat kanske inte är meningsfullt att diskutera. Det kan vara nog så starkt i egen rätt. Inte heller att jämföra den nionde biennalen med de tidigare utan bara konstatera att varje biennal har sin egenart och att ambitionsnivån är hög. Likaså viljan att ta sig an svåra frågor och förändras över tid. Det jag kan sakna i årets biennal är dock något större rumsligt gestaltande verk, som en slags mittpunkt i biennalen.
     Utöver huvudbiennalen finns också GIBCA Extended med lika många lokala arenor i regionen, där man också förhåller sig till temat sekularitet. Glädjande att den lokala konstscenen ges plats och visar sig. För en besökare gäller att ta det i små etapper, lite som en pilgrimsvandring mellan de olika budskapen. En vandring som garanterat väcker många existentiella funderingar och frågor.

Göteborg 2017-09-15 © Berit Jonsvik (text och foto)