Utställningen på konsthallen i Uddevalla bjuder på ett stort antal målningar ur offentliga – men främst privata samlingar, vilket innebär att många målningar sällan eller aldrig varit exponerade för en bredare allmänhet. Det rör sig om ett hundratal verk av inte mindre än tjugofem konstnärer.

Ur de offentliga samlingarna är ett flertal verk inlånade från Länsmuseet i Gävleborg. Museets förste chef Philibert Humbla verkar ha haft förmågan att ”se genom tiden” och redan på 1930-talet införlivat ett antal verk som än idag berör på ett djupare plan än det rent dekorativa. Där ser man hur viktigt det är med personer som har känsla och förmåga att se kvaliteter som ligger bortanför det tidstypiska.

© Ragnar Sandberg

Konstnären Tor Bjurström var, under 1920-talet, lärare på Valands konstskola i Göteborg och undervisade många av de medverkande konstnärerna. Han var uppenbarligen frisinnad och öppen och ville inte diktera sina egna idéer. Han uppmanade eleverna att söka sitt eget språk, vilket verkar ha fungerat syresättande. Man målade, festade och diskuterade och kom att påverka varandra i en riktning som tog avstamp i färgen och som vi idag benämner göteborgskoloristiskt.
     Flera av de medverkande konstnärerna sökte sig upp längs Bohuskusten till bl.a. Stenungsön och Slussen på Orust där många av utställningens motiv är hämtade från.

Trots att det är en tematisk samlingsutställning är det vissa konstnärer som skiljer ut sig och uppvisar ett mer personligt tilltal. Jag tänker exempelvis på Karin Parrow som inte fått den plats i konsthistorien hon rimligtvis borde haft, med ett måleri som är expressivt och uppkäftigt i lika hög grad som Ivan Ivarsons. Sen har vi Inge Schiöler som när han är som bäst får det att spraka och lysa om både landskap och stilleben samt Elvine Osterman Nordwalls upplösta färglyrik, även hon oförtjänt bortglömd.

© Åke Göransson

Men det är ändå Ragnar Sandberg och Åke Göransson man ”bär med sig hem”. Göransson, lite borthängd och representerad endast med ett fåtal verk, håller ändå i taktpinnen med sin gatubild i milda grågröna toner som ”aldrig verkar ta slut”. Sandbergs naivt fryntliga människoskildringar bevisar att allt är möjligt. En mer rättvis "duell” mellan dessa koloristiska kanoner kan man förövrigt se i de permanenta samlingarna på Göteborgs Konstmuseum där de är tillägnade en egen sal.
     Tiden är konstnärens kanske inte enda men säkerligen värsta fiende, eller som Åke Göransson lär ha sagt till sin mor några dagar efter det att han under en permission från Lillhagens mentalsjukhus besökt sin stora separatutställning på Göteborgs Konsthall 1941: ”Den där Göransson var visst ingen dålig målare, men vart tog han vägen?” Ett uttalande som skulle kunna gälla merparten av de medverkande konstnärerna.

© Ragnar Sandberg

Mest störande på denna välmatade utställning är vissa privatsamlares olater att paketera målningarna i guldramar som dödar istället för att lyfta fram. Men det går ändå att vaska fram en hel del bilder som rättfärdigar denna utställning och gör den mycket sevärd.

I utställningen visas verk av följande konstnärer: Frithiof Berglund, Folke Andreasson, Birger Berndtson, Tor Bjurström, Evald Björnberg, Inga Englund-Kihlman, Åke Göransson, Carsten Hvistendahl, Karl Isakson, Ivan Ivarson, Carl Kylberg, David Larsson, Kristian Lundstedt, Ragnvald Magnusson, Nils Nilsson, Elvine Osterman Nordwall, Karin Parrow, Ragnar Sandberg, Gösta Sandels, Inge Schiöler, Birger Simonsson, Waldemar Sjölander, Märta Taube-Ivarsson, Sigfrid Ullman och Erling Ärlingsson.

Uddevalla 2017-05-08 © Yngve Brothén