Ja, det är faktiskt i Accademias salar under Giorgiones ”La Tempesta”, världens kanske mest gåtfulla målning, som utställningen ”Philip Guston and the poets” visas – parallellt med Biennalen i Venedig 2017. Hon, målningen, samlar kongenialt Gustons verk tillsammans med de av honom vördade kollegerna från fordom; Bellini, Piero, Tiepolo med flera.
     Eugenio Montales strof ovan förebådar såväl utställningsidén som sammanfattar förbluffande väl fundamentet för Philip Gustons djupt humanistiskt verkande konst. Han liksom poeterna bekämpar ondskans olika uppenbarelseformer från öppet verkande till krypandet och lismandet. Om man tvekar att besöka årets upplaga av biennalen är den aktuella utställningen ensam värd ett besök i Venedig. (Det gäller även museet i fråga och La Tempesta.)
     Sammanlagt visas ett femtiotal målningar och tjugofem teckningar. Även om man helt kan bortse från utställningsidén att gruppera dem kring ett urval poeter som mer eller mindre inspirerat konstnären, så är det intressant att reflektera över det tankerum som blåses upp i poesin mellan ord och bild.

För egen del förbluffas jag ständigt av hur den obevekligt överumplande ”synkroniciteten” (idéernas oberoende samtidighet) verkar som kreativ kraft och inspiration. I höst skulle Konstakademien ha visat utställningen med arbetsnamnet ”Ludde, Linkan och poeterna” men omständigheterna gör att så inte blir fallet, och titeln får hur som helst arbetas om för framtiden. Det imaginära rum som öppnas mellan exempelvis lyrik av Gunnar Ekelöf och måleri av Evert Lundquist blir ett mäktigt uttalande om tiden och de idéer som fortsatt rymmer kraft och potential till respekt för individen och humaniteten.
     Guston i samklang med förutom Eugenio Montale, TS Eliot, WB Yeats, DH Lawerence, Wallace Stevens och dialog med hustrun och poeten Musa McKim inbjuder till liknande fruktbara möten att lägga till utställningen i efterhand. Och det finns dessbättre inget annat facit att följa än den individuella betraktarens egna upptäckter. Målare och poeter (riktiga konstnärer) är inte några illustratörer.

© Philip Guston

En kort presentation av Philip Gustons (1913-1980) konstnärliga gärning lyfter oftast fram brottet mellan den abstrakta expressionism, som del av The New York School (Jackson Pollok, Willem de Kooning mfl.) och den serieteckningsartade figuration (Ku Klux Komix, enligt dåtida misstroende kritik) som Guston utvecklar i slutet av sextiotalet fram till sin död.
     På utställningen finns exempel från före och efter. En intressant aspekt är det ”ondskans” färgackord som Philip Guston krossar och mal i målning efter målning, figurativ eller ej: ”denna bilxtslagna jord där kalk och blod bubblar i människans fotspår”, för att knyta åter till strofen av Montale.
     Rött, svart och vitt mot nyanser av brunt. Aska, blod och kalk, rester efter ond bråd död eller livets obevekliga vändkrets. Guston bryter ned och tvingar fram blodets och köttets rosa mellanregister, svärtan smutsas till skit och gråskalorna gisslar oskulden och den vitmenade döden. Fascesknippenas och hakkorsens diabola formgivare visste att hetsa och stjäla färgsymboliken för att skapa ett ondskans ackord.
      Guston för symbolerna tillbaka till människorna och återförmänskligar dem. Tack! Utställningen med Guston och poeterna är ett viktigt utropstecken och memento i oväderstider.

Venedig 2017-05-24 © Susanna Slöör