Sverige är bäst på att återvinna avfall. Ny matjord, ny plast, nya kläder, nytt glas och drivmedel – för de flesta är det en självklarhet. Återvinningsprocessen tuggar i sig det gamla och öppnar för nya användningsområden. Omvandlingen diskuteras och forskas kring av fackmän i professioner med öga för nuet, för det användbara resultatet.
     Hur är det med konsten och historien? Är de med tillhörande artefakter och berättelser att likna vid en avfallshög? Vi lever på den, vi brukar den dagligen, slentrianmässigt till vardags under välfärdsepoker. Först i kristider hopar sig frågorna inför våra under längre tid använda idé- och värdekomplex och metoder.

Från allra första början har konsthistorien, och professioner nära den, drivits av en önskan att göra det förflutna synligt. Det skedde på ett sådant sätt som passade de vid den aktuella tiden rådande normerna om en historisk händelse eller en konsthistorisk plats med föremål. Konsthistoriens artefakter laddades på detta sätt med mening och innebörd av dem som hade tolkningsföreträde och makt. Institutioner som museer grundas sedan som språkrör och synliggör det sammanhållande kittet i dessa berättelser. En av vår tids stora vinningar är insikten att konsthistorien, liksom historieskrivningen, är verktyg för flera möjliga parallella berättelser för olika folks föreställningar. Ja, flera kulturarv.

Det mäktiga lejonet från Pireus av Elisabeth Bucht vid entrén till Historiska museet i Stockholm och dess nu aktuella utställning History Unfolds möter oss med sådana reflektioner. Lejonet är klätt i en färggrann virkad kostym med lekfulla fransar vid tassarna. En mask över ögonen kommenterar hur snabbt vi tolkar historien: Min identitet ligger i / din blick förändras / varje gång du blinkar.  En maktsymbol från början, med för sjöfarare livgivande dricksvatten porlande ur munnen, har skulpturen med tiden försetts med vardagliga klotter av passerande vikingar för att sedan som krigsbyte hamna i Venedig. Dess kopia förvaras sedan 1700-talet i Stockholm.
     Buchts Möte med lejon fångar upp de två nu aktuella utställningarna. I den ena möter samtidskonst samlingarna och kommenterar delar eller tankegångar i den. I den andra, kallad Reflektioner, skärskådas museets roll som verktyg för skapandet av historia genom den samlandeprocess som också klassificerar och kategoriserar enligt rådande normer och värderingar. Att visa exempel på hur ny forskning och nya värderingar nyanserar, berikar och synliggör både gångna tiders och vår tids normer ger ovärderlig kunskap för en tålmodig besökare. Och rustar inför mötet med begrepp som alternativa sanningar och faktaresistens.

© Shalew-Gerz

I History Unfolds deltar tio konstnärer. Infallsvinklarna är många: här berörs såväl rasbiologisk forskning som kärleken till jorden där vi bor. Åtskilliga verk handlar om migration. Inramade av museets rika samlingar inser vi att folkförflyttningar är ett med regelbunden nödvändighet återkommande skeende, hur omvälvande och smärtsamt det än är för människorna och destruktivt för kulturer och civilisationer. Spåren av dem finns dock och vi kan gissa oss till berättelserna som tillhör föremålen. Några av konstverken skapar nu dokument för framtidens forskare.
     Så Esther Shalev-Gerz’s som i videofilmer, fotografier och montrar fångar upplevelser och kunskap kring föremål som har flyttats över jorden, en rikhaltig och mångbottnad historia som sätter dagens händelser i ett känslofyllt historiskt sammanhang. Verket visas i Guldrummet – med vinkeln om att det är det mest dyrbara vi bevarar, guldhalskragar eller glaspärleband efter en kär förlorad bror.  
    Meric Algün Ringborgs ö (The mutual letter) är installerat i ett medeltida kyrkorum där besökaren både kan höra och läsa turkiska ord som övertagits av det svenska språket. Så många som 1270 stycken. Historiens flöde ger förklaringen: handel och politik då det mäktiga Osmanska riket fram till 1680-talet härskade över en stor del av Centraleuropa.

Museets gotiska hall fylls av en ljudinstallation: Prayer (Stockholm) av James Webb med inspelade böner från hundratals religiösa samfund. Ett mångspråkigt och högljutt körverk som något obalanserat fångar dagens mångfald, i kontrast till salens enkom kristna praktfulla altarskåp.
     Barockhallen är en utmärkt plats för den polske konstnären Artur Zmijewskis videoverk. I filmen Them drabbar representanter för olika ideologier samman, såväl katolska, judiska som nationalistiska. Lekfullt till att börja med men med fundamentalistisk ödeläggelse som lösning.
    Fascinerad blir jag av Hiwa K:s videoverk The Bell. I två starka berättelser lyfter överlevnadskraften hos människan: i den ena filmen möter vi entreprenören i Irak som samlar krigsskrot för att gjuta metallblock som han säljer vidare, i den andra klockgjutaren utanför Milano i ett företag som sedan 700 år tillverkar kyrkklockor. Nu också en som är alldeles speciell: den är försedd med bilder av assyriska och mesopotamiska föremål som IS har förstört. Filmerna omges dessutom av museets samling av stora kyrkklockor.

Utställningen kräver lång tid och väcker många funderingar. Ett ytterligare besök är värdefullt. Andra gången kunde jag fördjupa mig i avdelningen för History Unfolds – En reflektion. Här fanns mycket att upptäcka. Bland dem Elisabethrelikvariets föremål från 1200-talet, som innehåller delar i guld och ädelstenar med äldre anor och förankring i andra religioner, levandegör hur förflyttningar och återbruk ingår i alla tider, i såväl levnadsöden som föremål som människan omger sig med.
  Vill vi se det osynliga i våra kulturarv är Historiska museets ambitiösa satsning förebildlig.

Stockholm 2017-01-31 © Kristina Maria Mezei

Deltagande konstnärer. Esthet Shalev-Gerz, Elisabeth Bucht, Susan Meiselas, Artur Zmijewski, Hiwa K, James Webb, Meriꞔ Algün-Ringborg, Jananne Al-Ani, Dusica Drazic, Minna L Henriksson