Den Belgienfödde Carsten Höller, verksam i Stockholm och Biriwa, Ghana, bjuder in publiken till sitt konstnärliga universum. Han finner ett ämne och gräver djupt. Med sin bakgrund som doktor i biologi har han fördjupat sig i svamparnas värld. Själv berättar han att hans process börjar i en formel, sedan går det av sig självt, utan att konstnärliga beslut behöver tas.
     Han interagerar generöst med publiken. I den tidigare produktionen finns världens längsta rutschkana kring Londons ArcelorMittal Orbit. Hans utställningar beskrivs för det mesta som vore det lustiga huset i en nöjespark. En tidigare utställning hos MassMoCA bar också namnet Amusement Park. Nu är det Gagosian Gallerys tur att bli till en av hans märkliga lekparker, om än i lite mer återhållen form än tidigare.

Galleriets stora port är öppen mot gatan och visar en stor tärning vars prickar publiken kan krypa in och ut igenom. Den är förmodligen främst tänkt för barn, men mest är det vuxna som klättar i den.
     Utställningens största och mest iögonfallande verk är Flying Mushroom. Svampar i jätteformat har kluvits och satts ihop bakvänt, enligt en matematisk formel. En stålställning roterar dem i förhållande till varandra med hjälp av kugghjul och kedjor, då besökare drar runt verket. På golvet ansluter Giant Triple Mushroom. Den röda flugsvampen och inte minst dess hallucinogena egenskaper står i centrum. På en högt monterad TV-skärm spelas Muscimol 3. Versuch, en video från 1997 av konstnären under ett flugsvampsrus, märkligt fängslande i sin svartvita enkelhet och låter rummet täckas av sina dova ljud. Högt hänger också abstrakta målningar.

© Carsten Höller. Foto: Mattias Lundblad

Det något mindre rummet domineras av svängdörrar täckta av speglar vilka man kan gå igenom och få sin rumsuppfattning kullkastad av ständigt skiftande evighetsspeglingar. Ena ögonblicket ser man sig själv, nästa en oändlig gång, sedan omgivande konstverk: en enorm insekt i frostat glas, mer skalenliga fiskar, identiska sånär som på storleken, och ett neonverk som ansluter till målningarna.

Utställningens delar har använts tidigare i olika sammanhang runtom i världen, men sätts här ihop till en ny helhet, och det är helheten som är huvudsaken. Det är även lätt att få känslan av att vara Höllers nästa forskningsobjekt, och vid ingången deklareras att man genom att gå in accepterar att bli filmad (galleriets stenansikten till personal drar också lätt på munnen åt oss besökare).
     Höller håller tillbaka sitt eget subjektiva inflytande och reducerar sig själv till en utförare av sina matematiska formler och katalysator för sin process. Hans konst är underhållande och tillgänglig, men med ambition att beröra på djupet och rucka på verkligheten. Det lyckas han med. Carsten Höller blir en skräckblandat gladlynt ledsagare i upptäckandet av den skruvade underlandsvärld han skapar.

New York 2017-06-30 © Mattias Lundblad