Jag är knappast ensam om att titta bort när jag ser en hög med små, svarta, plastpåsar. I alla fall om påsarna ligger i en vacker park och synen av dem kommer till mig bara så där utan vidare. Vad kan det vara i påsarna, tänker jag, annat än något hunden lämnat efter sig eller kanske gamla rester från en god middag någon rätt så nyligen stoppat i sig? De lite större plastpåsarna leder tankarna till något, om möjligt, ännu otrevligare – tänk på en hårdkokt deckare så förstår du vad jag menar. Som om äcklet vore mer avlägset i en påse än i oss själva, maten som sakta mals ner i våra kroppar och tar vägen genom tarmarna här och nu, vår åldrande lekamens tilltagande skröplighet. En paradox naturligtvis.

Med Acquiring Bodies ger sig Leif Holmstrand i kast med avfallshantering och mindre smickrande biologiska processer, kort sagt med det vi människor av nödvändighet lämnar efter oss – och samtidigt inte riktigt vill veta av.
     Men det vore inte likt Holmstrand att laborera med en äckelestetik för dess egen skull. Här finns också, mycket riktigt, mer intressanta bottnar. Till exempel när han förenar den svarta plastpåsens obehaglighetsassociationer med det lilla barnets allra gulligaste favoritaccessoarer: Likt älgjägarens jakttroféer hänger (av konturerna att döma) små tygdjur på rad – insvepta i samma svarta plast som de där matresterna (eller vad det nu är i påsarna).  Vad ska/borde föräras detta laddade hölje i tunn plast och vad borde inte?

© Leif Holmstrand. Foto: Grzegorz Fitał (detalj)

Eller, ännu mer fantasitriggande, när han till bredden fyller Krognoshusets allra nedersta rum med huller om buller staplade gamla barnvagnar – den mänskliga krabatens allra första transportmedel men förvisso även det ett förbrukningsting. Kanske blev den lille vännen ändå lönsam till slut? 
     Bortsett från det sistnämnda, alltså barnvagnarna, är Acquiring Bodies en ytterst grafisk historia - svärtan är som allra mest påtaglig med påsarna, såsom smala strips, kors och tvärs spända över upphängda kvadratiska träskelett.  
     Svärtan, (bilden av) nedbrytningsprocessen, plastpåsarna i sig etcetera skulle kunna symbolisera en mer prosaisk sorgeprocess, generera bilden av uppstädandet, tillsnyggandet efter den nyligen hädangångna. Eller, om man är på det humöret, en bild av konsumismens ekorrhjul – där alla maxat disparata mänskliga restprodukter får sin beskärda plats i rampljuset – oavsett konnotationer. Kanske en bit av båda delar? Acquiring Bodies lämnar under alla omständigheter knappast någon likgiltig, Holmstrand har lyckats dra i några enkla tåtar som triggar igång.

Lund 2017-02-15 © Martin Hägg