Idén att rikta uppmärksamheten mot seendet och därigenom över språket och kulturen till tänkandet är lovvärt. Hos konstnärerna är frågan ständigt närvarande och mer eller mindre medvetet aktuell oavsett uttryck och disciplin. På Fullerstå gård samlas nu fem konstnärer samt en konstnärsduo under rubriken ”If Seeing is Believing”. Det finns flera intressanta spår att följa.
     Norska konstnären Toril Johannessen arbetar med optiska illusioner: är det möjligt att mentalt upplösa dem eller visuellt lära om? Hon visar en installation med tygrullar till vilka hon utarbetat mönster, som förutom att leka med några klassiska synvillor även speglar vanekulturen i det ”främmande”. Typen av färgstarka, mönstrade tyger blev omåttligt populära bytesvaror i de afrikanska kolonierna på sin tid (mot elfenben och annat) men kallas följdriktigt för ”Dutch Wax Prints”. Toril Johannessens mönster lockar hjärnan ut på osäker mark och är ett konstnärskap som ger mersmak.

© Windy Fur Rundgren

Svenska Windy Fur Rundgren undersöker formen av två ”rygg-mot-rygg”-ställda Rönisch-flyglar som när de stiliseras sedan ställts samman till en spatialt omöjlig figur. Hennes rum med måleri/objekt på den aktuella utställningen lyfter högst gestaltningsmässigt och hon får bonuspoäng för kommunikationen med den svåra kakelugnen i rummet vars hörnor rimmar med grundmotivets.
     Även Lena Bergendahl (Sverige) behärskar rummet tämligen väl med sin femkanaliga videoinstallation. Den är omöjligt att fullt ut uppfatta de överlagrade filmerna/bilderna som filtreras samt förskjuts genom glas och förvrängningar mot de projicerade ytorna. Motiven är hämtade från miljöer kopplade till den italienske natur- och vetenskapsfilosofen Giambattista Della Porta, som ”kätterskt” förfinande tekniken kring Camera Obscuran. Jag fastnar särskilt för Lena Bergendahls samtidigt pågående skiften mellan när- och distansbilder som på ett intuitivt verkande vis påminner om den mänskliga uppfattningens växelvisa perspektivskiften. Men det finns mer att utveckla med det valda uttrycket.

© Lena Bergendahl

En konsthistoriker och kritiker som skrivit mycket om hur seendet förändras med nya tekniska hjälpmedel är Jonathan Crary, som man oundvikligen kommer att tänka på i samband med temat. Utställningen på Fullersta gård tar annars ett konceptuellt avstamp i Martin Jays bok från 1993: ”Downcast eyes – the denigration of vision in twentieth-century french thought”.
     De inbjudna ickenordiska deltagarna på utställningen känns lite svagare, vilket sannolikt varit en fråga om resurser. Amerikanska Petra Cortrights youtube-konst och photoshopbaserade ”måleri” är tekniskt klent och tillför inte det gemensamma temat mycket syre.
     Mykola Ridnyi från Ukraina undersöker både bildligen och bokstavligen såväl seendets fysiologiska som socialt verkande blinda fläck. De fotografiska verken bär inte problematiken av egen kraft utan kräver bildtextens tillägg för att beskriva de intressanta idéerna.
     Lite väl förenklat blir det även när konstnärsduon Aleksandra Vajds (Slovenien) och Hynek Alts (Tjeckien) visar fotografier inifrån grottöppningar och låter koppla till Platons grottliknelse. Duon visar även fotografiska verk av illusoriskt uppbyggda färgburkar, men jag förmodar att en mer omfattande visning av deras konstnärskap skulle ge en helt annan tyngd.

Det är en ambitiös och komplicerad rubrik som curatorn Susanne Ewerlöf satt för sitt utställningsprojekt ”If Seeing is Believing”. En diskussion utifrån det anglosaxiskt bredare begreppet ”seeing” inbegriper inte bara den perceptuella akten utan även tolkningen som i sig är beroende av såväl förförståelsen som förskjutningen av tanken som de visuella intrycken ger. Ambitionen torde vara att något greppa över människans förmåga att åskådliggöra abstrakta idéer för att överblickande orientera sig genom tillvaron. Som så ofta i västerländsk kultur och språk ligger ”seendet” metaforiskt inbäddat i de språkliga förutsättningarna för att tänka. Kunskapens koppling till ”klarhet” och ”upplysning” är så självklara begrepp för tänkandets vägar att de närmast passerar oreflekterat.
     Men kritiken av det visuellas överhöghet för kunskapsproduktion har varit massiv åtminstone de senaste 20-30 åren, parallell med den postmoderna diskussionen kan tilläggas under framväxandet av idévetenskapliga discipliner som ”visual culture” och ”visual studies”. Mycket av dagens samtidskonst skulle rentav kunna beskrivas som underordnade dessa studier, snarare än som konst i egen rätt.
    Fullersta gård förtjänar beröm för att man alltmer flyttar fram sin position som resonerande utställningsplats med höga ambitioner.

Stockholm 2017-12-07 © Susanna Slöör