Det blir ett längre farväl för Galleri 1 på Erik Dahlbergsgatan i Göteborg än vad jag trodde för någon månad sedan. Tanken var att göra en avskedsintervju med galleristen Birgitta och hennes make Björn Paijkull med 46 år av galleriverksamhet bakom sig. Titeln på sista samlingsutställningen som planeras är inspirerad av Claes Hylingers bok ”Ett långt farväl”. Men avskedet är nu uppskjutet till våren 2018 då hyreskontraktet inte låter sig brytas förrän dess.

Efter att ha tillbringat en kaotisk och varmt livfull eftermiddag på galleriet, sambandscentralen för konstlivet i Göteborg, undrar jag stilla om det verkligen kommer att socialt sett gå att upphöra med verksamheten. Galleriet är en institution i sig och galleristen Birgitta Paijkull belönades följaktligen med stadens förtjänsttecken denna sommar. Andemeningen under vårt långa samtal med många avbrott är ändå att försöka summera den långa verksamheten och särskilt tala om den prekära situationen för galleristerna och konstlivet i Göteborg.
     –Det hade förstås varit roligare att säga farväl om det rådde en framtidstro på en vital konstscen här i Göteborg. Vi är bekymrade över bristen på kulturell omsorg från politikernas sida. Se på Röhsska som är stängt på oviss tid, Konsthallens riktningslösa verksamhet och Göteborgs Konstmuseum som fortfarande saknar chef, säger Björn Paijkull med bekymmer i rösten. De offentliga institutionerna är viktiga, drivande och borde leva i symbios med övriga konstlivet, konstnärerna och gallerierna här i Göteborg, menar han.

Under en lång period med 1980–90-talen som markerad höjdpunkt satte Galleri 1 prägel och bidrog till att vitalisera konstlivet i Göteborg, skäms man inte för att påpeka. Det är bara att tyst instämma i den beskrivningen och minnas det informella samarbetet ”Ettan” hade med Stockholmsgalleristerna på exempelvis Svenska Bilder, Galleri Engström, Galerie Aronowitsch och Galerie Ahlner (samtliga idag nedlagda). Tillsammans skapade de en levande yta i Konstsverige och gav konstnärerna tillgång till en vidare scen i fokus. De stod för den oomtvistliga kvaliteten med höga trösklar och var ett synnerligen åtråvärt nätverk av gallerier att tillhöra och för konstnärerna att visa sig på. Och listan med utställare genom åren är förstås imponerande med särskild tonvikt på måleri och skulptur som passar det intima galleriformatet.

Kent Lindfors var en av de första konstnärerna som galleriet etablerade kontakt med och hyser en särskild relation till. Första utställaren var Enrico Baj och Margareta Renberg nämns med stor beundran. Ursprungligen låg galleriet på Lilla Kungsgatan 1, därav namnet, men flyttade redan efter några år till den befintliga adressen.
     –Vi ställde tidigt ut Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström, priserna för verken var låga på den tiden, säger Birgitta Paijkull som varit huvudansvarig för verksamheten med stöd från maken och tidigare teaterförläggaren Björn, särskilt under senare år. De konstnärliga besluten har fattats i stor enighet, hävdar båda men Björn framhåller Birgittas övergripande betydelse konstnärligt med sitt goda öga. Sommartid drev Björn restaurant och diskotek i Marstrand fram till 2004 med stöd av Birgitta, en viktig källa till ekonomi och grund för galleriets risktagande under övriga året.

Hela den svenska målareliten finns representerad i katalogen av utställare. Erland Cullberg som visades på galleriet ringde alltid uppmuntrande och kollegialt högaktande när Jarl Ingvarsson ställde ut. Skrönorna om de båda målargiganterna är många och ymnighetshornet av färg var och är talande både bildligt och bokstavligen, med ”förskräckande” spår långt utanför ramarna.
     Lena Cronqvist, Hans Wigert, Karin Wikström, Hans Lannér, Roland Borén, Karin Granqvist, Kjell Strandqvist och Patrik Andiné är andra exempel och Max Book längre tillbaka i tiden. Bland skulptörerna finns Berit Lindfelt, Carl Magnus, Ebba Matz, Kajsa Mattas och uttrycksmässigt gränsöverskridande Lars Olof Loeld. Amalia Årfelt och Kristina Schmid får också sina särskilda omnämnanden.

Kontakten med konsthögskolan Valand var tidigare nära och Björn Paijkull framhåller även att relationen till skolorna är och har varit mycket betydelsefull för utvecklingen och livaktigheten i konstlivet.
    –Idag ser vi inte längre så många av elevutställningarna, men de intresserade studenterna kommer till galleriet.
     Och det kan knappast beskrivas som ett ”understatement”, särskilt denna eftermiddag, en fredag som normalt brukar vara den lugnaste i veckan. Den aktuella utställningen med verk av Nina Bondeson, översköljs av vågor med entusiastiska gymnasister från Schillerska och elever från KV Konstskola. Man stannar länge och kommenterar ljudligt samt berömmer i gästboken med hjärta i kanten: ”Asså jag blev obehagad [sic] på ett bra sätt och det är svårt att förmedla sådana känslor.” Som recensent är det bara att instämma och slänga in handduken den här gången.

Birgitta Paijkull i samtal med Inga Brand

In kommer även en ström av gamla bekanta. Hustrun till Göteborgs store och ständigt aktuelle konstnär 95-årige Erland Brand tittar förbi. Han ställde exempelvis ut tillsammans med NUG i Stockholm i början av 2010-talet. Birgitta med ett namn- och episodminne av stål övergår raskt till att avhandla frågor av intresse med Inga Brand:
     –Vi klarar oss själva och Erland tecknar med full kraft hela dagarna de mest märkliga porträtt, märkvärdigare än vanligt, och hindras inte konstnärligt av rullstolen. 
     Den parad av profiler som genomströmmat och fortfarande ser galleriet som sin självklara (i vissa fall dagliga) mötesplats har varit många genom åren. Som besökare minns jag Mona Skagerfors (gift med målaren Olle) för ett antal år sedan svepa in i kamelhårsulster och ilsket rött läppstift ondgöra sig över förtretligheten för dagen.
     Och visst är det karaktärerna, som bygger det starka, på gott och ont, personberoende konstlivet i en mindre stad och litet land, menar Björn Paijkull och återkommer till situationen för Röhsska och konstmuseet:
    –Det är de kraftfulla personligheterna som utvecklar, påverkar och styr utvecklingen, sådana saknas för närvarande i Göteborg. Viktiga institutioner är så beroende av att företrädare med tydlig identitet och profil kommer in.
     Tom Hedqvists snöpliga och onödiga sorti från Röhsska kommer på tal. Men man framhåller att det finns öar av insiktsfulla som fortfarande utvecklar sin verksamhet eller bidrar med stöd till det privat drivna konstlivet. Konstepidemin och Göteborgs stads inköpsnämnd nämns som sällsynta men goda exempel.

Annars ser utvecklingen för galleriscenen dyster ut och tynar sakta bort utan generationsväxlingar och strategisk nyorientering på motsvarande vis som skett i Stockholm. Galleri 1:s roll som maktfaktor genom åren går inte att överskatta och någon naturlig utmanare (som konstens tolkningsföreträdare) eller efterträdare har ännu inte visat sig.
     Samtidscenen drivs nu främst på konstnärernas initiativ understödda av staden. En riktig stark kraft blir man dock inte. Här i Göteborg har heller inte polariseringen och positioneringen slagit lika tydligt rot och behovet att markera vilken sida man tillhör statusmässigt, funderar jag vidare på tåget hem.
     Utvecklingen är snarlik i Malmö och övriga landet bortsett från Stockholmsområdet. Tyvärr kommer detta leda till ett ökad beroende av offentligt stöd och ett konstliv riktat till de mest välbesuttna, när nivåerna inte längre anpassas för den större publiken och konstföreningarnas plånböcker. Den folkbildningsidylliska guldperiod som inleddes på 1940-talet går obönhörligen mot sitt slut, som det verkar.

Björn Paijkulls analys som framhåller att samarbetet mellan samtliga aktörer, privata och offentliga, måste stärkas och intresset väckas för att lyfta fram nya profiler, är säkert riktig. Med de senare väcks naturligt det trendmässiga intresset för konsten hos den breda publiken. Och inte minst krävs det personligheter som drivs av passion för konsten i såväl vått som torrt. Nu saknas draget, entusiasmen och den tillhörande kreativiteten, enligt honom.
     –Vi har upplevt en halv evighet av fina år och roliga möten. Det är en knepig grej att slå igen, men fyllt med behag av andra skäl.

Göteborg 2017-11-01 © Susanna Slöör