"Livet förstås baklänges men levs framlänges", skrev den danske filosofen Sören Kierkegaard. I så mening ger återblickandet oumbärliga nycklar till nuet samt förståelse inför det kommande. Det grymmaste ödet: att förlora sitt minne, att inte kunna sätta nupunkten i förhållande till den ackumulerade livslinjen.
     Kanske är det tankar, parallella med ovanstående, som leder till att Annika Johansson väljer den övergripande utställningstiteln Reminiscens. Återkommande är också minnet av hennes far där han sitter målande sitt självporträtt. Man uppfattar inte anletsdragen, ser bara hans nacke med det tidstypiskt bakåtstrukna hårsvallet. Han vänder sig bort. Eller snarare: han vänder sig till bilden av sig själv – en självklarhet i den givna situationen, men ändå ett kontemplativt forskande, ett blickande bakåt, inåt.

Anonymos, opd, 130x200 cm © Annika Johansson

Annika Johanssons pågående arbetsprojekt kan beskrivas som ständigt återkommande skildringar av rummen i rummet, av tankar fångade i stillbildsformat ställda mot det levande nuet. Vykortslika bilder av hågkomstkaraktär söker inte dölja den formella distansen till de omgivande landskapen. Det illusoriska blir inte illusionistiskt, blir aldrig till självändamål.
      Det är i tittskåpsdrömmarna vi kan fantisera vidare kring våra förfäder, vårt arv och vårt svunna liv. Befästa minnen hjälper oss att berikas av nya. I bilden av bilden i bilden skapas poetiska spegelvärldar av ständigt upprepande, additiv karaktär – vi ser den som ser på den som ser. Även tiden speglas. Vi kommer att minnas vår morgondag.

Stockholm 2017-03-22 © Leif Mattsson