Det är en tidig höstkväll. Galleriets fönster och entré har klätts i mikroplast som lyser upp i den mörknande förkvällen. I det lilla galleriet presenteras en stor mängd målningar av Kamura där förtunnad olja vittnar om snabba rörelser. De rinniga lapptäckena minner dock om ett långsammare grundarbete.  
     Många av titlarna är tomma som kod. Galleristen påpekar att "titlar som startar med LS står för landscape". Men i en tredjedel av dukarna träder figurationer fram. Här ses en ensemble runt den lokala vattenkällan, tre löpare i ett ojämnt startfält och två omslingrade kroppars dans. Tankarna försöker lappa ihop en hög av zebraränder för att få en berättelse att fästa. Men som i Gerhard Richters snapshotmåleri, råder även här en tystnad. 

© Maki Na Kamura

Likt revor i sceneriet glimtar öppningen till i den rymd som upprepas på liknande manér som Petra Lindholms smuts-på-Super-8-film eller John Baldessaris prickar. Att punkterna korrelerar med andra dukar blottlägger även konstnärens upprepade utgångspunkt.
     Då jag av en tillfällighet möter konstnären framgår det att hon inspirerats av landskapsmåleri från 1700- och 1800-talet och nämner Pierre Puvis de Chavannes. Hon menar att: "sjöar är platser som ingen kan äga", eftersom de är fenomen som växt fram ur tid. Att hon approprierar existerande kultur, likt en musikers samplingar av ljud, gör citatet talande. 

Den cirkulära rörelsen över dukar och tid och öppna vidder, är grundläggande inom japansk spiritualitet och arkitektur, där öppenhet och cirkulation är genomgående teman. Men detta andliga skelett gömmer Kamura väl under ett västerländskt formspråk, hon tycks konceptuellt återkomma till rörelsen.
     Hennes verk kan kopplas till arkitekten Waro Kishis vision om universalitet genom prototyper, men även till Warhols reproducerade bilkrasch.
     Kamura har använt appropriationen, som ett av flera redskap för att nå ett luftigt resultat, öppet för flera ingångar. Men att penetrera tystnaden genom de vaga chimärer som nu lagts i vår väg, kan vara problematiskt. Sådan är abstraktionen.

Berlin 2017-12-07 © Tim Schmidt