Det är uppfriskande att möta unga målare som vågar de kärleksfulla utfallen inom bildkonstens mest krävande uttryck. De konststudenter som idag tar upp målarkonstens budkavle arbetar relativt ostört. Intresset att stötta dem på konsthögskolorna har inte framstått som särskilt imponerande i nutid, med undantag från några i motvind heroiskt kämpande lektorer och professorer. Men för de vetgiriga som i tysthet med främst andra källor för ögonen i form av internationella utställningar, kataloger, internet och emellanåt någon sällsynt institutionellt arrangerad nyckelutställning öppnas outforskade världar.

David Klasson, som precis påbörjat sitt sista år på Kungl. Konsthögskolan, spelar med höga, krävande fyrklangsackord, vilket öppnar för intressanta möjligheter och fällor att parera. Giftigt triangulära projektiler far likt pisksnärtar genom kompositionerna för att bringa ordning eller sätta fart på energin. Färgbyggena vilar för att uttrycka sig målande på plockepinnets princip; dra undan en färgslinga och riskera fallet eller våga lägga en pinne till på det illusoriska bålet. Som en envis bäver gäller det att säkra dammbygget mot en stritt strömmande fors av målarhändelser.
     Han gör det inte lätt för sig, David Klasson, men det är smittande roligt att följa honom och viljan bådar gott. Det finns som sagt både för- och nackdelar med att få arbeta intensivt och fritt med sitt, utan viktigpettrar som påminner om att detta redan har gjorts och att det tar minst tio år efter examen innan det går att visa sitt måleri publikt. David Klasson tillhör en ny, fri målargeneration som står på kraftig tillväxt. Törs miljön omkring fortsätta negligera dem?

Stockholm 2017-10-04 © Susanna Slöör