Konstfackstudenterna bjuder som vanligt på en generös utställning och även i år märks intresset för material och hantverk. Om man vågar sig på en mycket övergripande sammanfattning så skulle en gemensam nämnare kunna vara intresset för att söka sammanhangen närmast individen: platsen, maten, rummet, skyddet eller den hållbara förutsättningen för dem närmast hjärtat. Vi bjuds hållbara fakta för ett värdigt liv. Det kan handla om att ta tillvara och återanvända material eller att genom kritisk granskning av våra vardagliga levnadsbetingelser övertyga om att individen själv har möjligheten att aktivt välja, hur man äter, bor eller klär sig. Ny tekniker paras med traditionella, utan att ske på varandras bekostnad.

Emellanåt känns orden och ambitionerna i de bifogade texterna som lite väl stora och kantiga stenar att hålla i munnen under den retoriska övningen att övertala oss betraktare om varför just detta bidrag säger något om det mest väsentliga. Fast det är väl egentligen kvintessensen i en vårutställning att studenterna tillsammans bildar den brusande floden som var och en kämpar för att försöka överrösta.
     Det är alltid en smått hysterisk men rolig upplevelse att bena ut och urskilja enskilda röster, gester och påståenden i den kakofoni av uttryck som huset bjuder på. I år är det dessutom rekord i antalet studenter som tar sin kandidat- eller masterexamen inom de olika programmen: 195 studenter från 28 nationer.

© Joran Stamatakakos (Konst)

Möjligen har det större antalet deltagare i år bidragit till att det är svårare att uppfatta ett centrum, eller snarare att urskilja dem som gör det lite större avstampet, som brukar hjälpa till att dra och lyfta utställningen som helhet. Vita havet i entrén till huvudbyggnaden bågnar av bidrag som inte riktigt landar väl tillsammans.
     Under senare år blandas normalt studenterna oavsett nivå eller program, vilket har varit välgörande. I år har möjligen strategin nått vägs ände och det vore intressant för fortsättningen att se deltagarna från de olika facken lite mer uppdelade. Fri konst drabbas mest av den nivellering av uttrycken som nu uppstår. Generaliserar man vidare så verkar det som att Keramik och glas tappat en smula av den vitalitet som studenterna tidigare år visat. Men annars står hantverksfacken som även inkluderar Ädellab och Textil ofta för de mer kraftfulla inslagen på utställningen. I år tar särskilt inredningsarkitekter, rumslig design och även mastersstudenter med individuell inriktning taktpinnen. Bildlärarutbildningen och visuell kommunikation följer efter.

Bland deltagarna på individuell nivå med intresse för visualitet och rum märks Emma Brålander (Rumslig gestaltning) som med sin tredimensionella färg och formvägg säker upphäva eller påminna om det försåtliga i hur vi uppfattar rumsligheter. Flera studenter är intresserade av att förskjuta skalor och minera grunden för vaneseendet. Joran Stamatakakos (Konst) samlar som det verkar studieårens samtliga arbeten i en rumslig maximalinstallation.
     En målare att hålla ögonen på är Dina Isaeus-Berlin som redan på kandidatnivå visar ett driv och mogenhet som för några år sedan närmast skulle ha varit sensationellt. Den stora flodvågen av abstrakt orienterade målare som sköljt över Stockholmsscenen under de senaste åren ger dock en viss utspädningseffekt. Konkurrensen är välgörande men stenhård. Julia Selin som bröt isen för tre år sedan (2014) är snart aktuell med ny separatutställning på Galleri Flach och Linnea Rygaards (som gick ut KKH våren 2016) utställning på Cecilia Hillström för några veckor sedan sätter också en standard.

© Dina Isaeus-Berlin (Konst)

Katarina Lundberg (Konst) förhåller sig till fakta och instruktioner från Arbetsmiljöverket när hon färgkodar tillvaron. Elin Odentia (Konst) intresserar sig för hur rummet och tingen betraktar oss i sitt måleri och det verkar vara en nyfikenhet som hon delar med flera av sina kolleger. Lisa Westergrens (Rumslig gestaltning) ”Vague Architecture” ansluter väl till det förmodade temat, och är ett utmärkt exempel på vaghet eller vaggande mellan konstnärligt och konstruktivt byggande form. Ingrid Perssons (Textil) ”Tactile Constructions” byggd efter ”Sensual Mathematics” är ett annat exempel.
     Det finns en respekt och vördnad för materielens och det synligas inneboende moral och etik, som tar sig olika uttryck. Olof Marsja (Ädellab) prövar i sin ”Kroppsverkstad” samtliga verb som åtföljer all gestaltning. Resultatet blir ett antal ömsint skildrade konstellationer med av ting med mänsklig klang. Kyung-Jin Cho (Individuell studieplan i design) bjuder på ”Swing Jam” med sitt mobila instrument av keramisk som väl skulle kunna passa i en musikalisk installation av Harry Partch (1901–1974).

Jakob Engh Warg (Grafisk design och illustration) skapar sina egna arkeologiska fynd för att söka vad som etablerar relationen mellan människa och föremål. Victor Alge (Industridesign) söker utvinna och omvandla skogens animala guld, dvs älgen, i ny form där hinnor och ben återbrukas. Nadia Zabihi (Industridesign) utforskar hållbar textil betong i möbler för utomhusbruk. Noam Dover (Keramik och glas) kombinerar och undersöker uråldriga tekniker och omformulerar med hjälp av 3D-printteknik. Eller om det nu sker tvärtom under titeln ”Omfamna det digitala till det handgjorda”. Lina Wilckens (Industridesign) ersätter gynekologbesökets vanmakt med värdighet för den som låter sig undersökas. Moralen sitter som bekant i formen.
     Och för alla som känner sig hudlösa och emellanåt närmast utan form finns tröst att söka i Andreas Kauppis (Konst) skulpturer ”Om självbild och identitetsskapande”.

Stockholm 2017-05-16 © Susanna Slöör