Förra året tilldelades Oskar Korsár (f. 1977) det prestigefulla Åke Andrénstipendiet, och nu är det alltså dags för en omfattande retrospektiv på Fullersta gård i Huddinge. Verken sträcker sig från sent 1990-tal, innan Korsár ännu debuterat, och fram till de allra senaste skulpturerna vilka är daterade 2017. Det är ingen överdrift att beskriva sammanställningen som efterlängtad; vi är många som länge velat återse de intressanta verk som Korsár slog igenom med för ett femtontal år sedan. Nu är flertalet av dessa samlade i en välhängd och varierad utställning där de spröda tuschteckningarna från 2000-talet ställs mot nygjorda, spensliga kvinnofigurer i brons.

Feeding a Parrot, 2005 © Oskar Korsár

De återkommande absurditeterna och anomalierna är något av ett kännetecken för Oskar Korsárs sammansatta ikonografi. Det gäller både de tidiga teckningarna och de senare skulpturerna. Inte sällan underminerar och komplicerar detaljerna den initialt förledande känslan av entydig vänhet och ögonblicksharmoni.
     Scenarierna är ofta drömlika med gängligt androgyna eller kvinnolika figurer frontalt vända mot betraktaren. Ibland är blicken stilla och avklarnad, ibland rymmer den något av en ömsesidig förtroendefullhet. Och symbolerna, som kan vara allt från grafiska tecken till betydelsebärare, spänner från det lilla barnets förborgade världar till pubertetens komplicerade och mysteriösa. Klassiska leksaksfigurer blandas med vuxenhetens refererande till konst (ex: Matisse, Bonnard, Gauguin, Ensor) och rockmusik (Metallica, Sonic Youth).

Lonely Tunes, 2005 © Oskar Korsár

Så här i tillbakablickandet framstår det tämligen klart varför Oskar Korsár lyckades så väl i det neofigurativa 2000-talet, hur hans tuschteckningar både innehållsligt och tekniskt förmådde definiera en alldeles egen rumslighet av djupt särpräglad art.
    Influenserna var uppenbarligen flera och inte sällan dynamiskt motverkande. Det grunda bildplanet med ytdekorativa element har en närmast orientalisk tvådimensionalitet (liknande den hos nabisgruppen: Bonnard, Vuillard med flera). Och interiörernas mångfald av ting, ofta i en sanslöst kreativ röra, öppnar för sagovärldens underfundigheter och fabuleringsstycken.

Den retrospektiva utställningen visar på stor omsorgsfullhet även vad det gäller presentationsformen. Det märks att Korsárs bilder och skulpturer i hög grad tilltalar Fullersta gårds chef Peter Bergman; det var också på dennes tidigare galleri, ALP, som Korsár fick sitt genombrott under första halvan av 2000-talet.
     När tuschteckningarna från den tiden blandas med de sentillkomna skulpturerna uppstår något av ett materialiserande av tanke och idé. Bronsfigurerna tar liksom klivet ut ur de tecknade ytorna likt förkroppsligade linjelöpor. De spröda gestalterna växer organiskt ut i rummet som ett slags förmänskligade blomformer, eller om man så vill som kontemplerande alver i en värld parallell med vår egen.

Stockholm 2017-08-23 © Leif Mattsson