Ibland är det precis tvärtom! ”Världens fulaste skivomslag”, var ett av omdömena om bilden på Kents svanesångsalbum Du och jag och döden. Den är gjord av Oskar Korsár och bildstormandet får ses som ett ofrivilligt inverterat kvalitetsomdöme om en bild som ligger så långt från reklambyråstyling som konsten ska göra.
Oskar Korsár har tidigare hyllats för sina ”med avig hand” gjorda tuschteckningar i en brötig psykologi till både form och innehåll. Och för sina bronsskulpturer som präglas av samma sökande efter det speciella uttryck känslokällsprången kräver.
Dessa verk har fört honom till Moderna Museet och till exempel tidskriften Bons topplista över heta nya konstnärsnamn. Han har också fått Åke Andrénstiftelsens konstnärsstipendium 2016. Den halva miljonen är förstås en särskilt tung merit på konstens marknad.
Efter det stipendiet gjorde han en renodlad skulpturutställning på Waldemarsudde som senare gick vidare till Jönköpings läns Museum. Nu visas den på Borås Konstmuseum, som gjort till tradition att presentera Andrénstipendiaterna.
 |
Ödla, 2016 © Oskar Korsár |
I Borås går vägen till skulpturerna genom ett museum som verkligen är laddat med massor av bilder i olika utställningar där många av verken skriker ut sin färgprakt.
Avskilt står så Korsárs skulpturer, i ett eget rum och liksom i en egen tid. Ingen brons den här gången, utan klassiskt vitt. Jag fäster mig främst vid två kvinnogestalter. Höga, över två meter, vita, tysta och helt stilla. De är tunna, anorektiska med långdragna lemmar. En för tankarna till en kvinnoskulptur från gamla rikets Egypten jag minns från konsthistorien. Men den här kvinnan har vår tids coola attityd och solglasögon som hennes mönstrande, kaxiga blick tränger igenom. Och så är det de där oförklarligt stora händerna som påminner om surrealismens självsvåldiga kontakter med psykologin.
Det blir ett möte över tiden med en gestalt som inte riktigt har någon tillhörighet. Ett psykologiskt porträtt av en fiktiv människa som både finns och inte finns. Med sin egen oreda i logiken som är helt i enlighet med Korsárs tankar om ”att få vara diktator över en artificiell anarki.”
Den andra långa kvinnan är blyg och tittar ner med tomma ögon. De väldiga händerna slappt hängande efter sidorna.
En mansskulptur har ett antikt skägg och håret i punkig tuppkam. Han ligger som en aggressiv reptil på golvet. Den här gruppen människofigurer lockar till en feministisk tolkning. Patriarkmonstret föder tankar och känslor kring makt, tid och utveckling. Den stora del av utställningen som inga tolkningar kommer åt, markeras av en cirkelformad skulptur som gestaltar den vita fläcken. Utställningen redovisar ännu ett steg av en konstnär som söker vidare på nya vägar utan att släppa vad han hittat efter de gamla.
Borås 2017-04-05 © Bo Borg |
