När Omkonst uppmärksammade Klara Kristalovas hemsida i mars 2006 hade hon redan rönt ansenlig uppskattning i en inre krets, samt hunnit ställa ut två gånger på Galleri Magnus Karlsson (då lokaliserad på en mer undanskymd adress). Idag, drygt tio år senare, tillhör hon de mer framburna och intressanta aktörerna på den svenska konstscenen, med stora framgångar även internationellt. Med ett särpräglat och konsekvent uttryck har hon genom åren förfinat och fördjupat ett konstnärskap som redan tidigt visade prov på en medveten "underdogestetik" med distinkt och fullt utvecklad berättarröst.

Begreppet Slottet, vilket är utställningens titel, har förmodligen inget med Kafkas (mar)drömslika roman att skaffa, snarare då med ett bygge av inre och rent mentala dimensioner. I det andra rummet har visserligen en svartmålad träkonstruktion av ansenlig höjd byggts upp, men dess slottslika karaktär och funktion är något tveksam. Snarare fungerar den som ett nivellerande fundament där även de vuxna kan känna sig bligande underifrån likt det mytiska småfolket.

Ofta görs det, framför allt från konstskribenters sida, stor sak av Kristalovas materialval – keramiken. Men däri ligger också ett begränsande von oben-perspektiv; man finner likheter mellan konstnärer där sådana egentligen inte existerar. Kristalovas närmande till den litterära absurdismen och fabellitteraturen är exempelvis mer särskiljande än den i hennes materialval.
      I La Fontaines, Lewis Carrolls eller Francisco de Goyas sceniska domäner vandrar Kristalova hemvant – men till skillnad mot hos dessa handlar det här mer om en metaverklighet än om en overklighet (i analogi med Felix Weltschs tes om Kafka).

Skiss för monument, 2016, h 42 cm © Klara Kristalova

De ömkansvärda, de utsatta, de avvikande – så skulle man kunna sammanfatta Klara Kristalovas hjärtknipande persongalleri. Men handlar det här uteslutande om symboler eller metaforer? Inte nödvändigtvis. Även benämningen "surrealistisk", som ofta lite slarvigt (och ohistoriskt) används för sådant vi inte kan sätta namn på, klingar här både tomt och oförmedlat. Nej, Klara Kristalovas återkommande Jag – som är så oerhört lätt att känna igen sig i – är av ett metaverkligt slag, av den sort där människan liknar sig själv, om än intill förväxling lik den andre.

"Bära hundhuvud", vara "dum som en åsna", pryda sig med "lånta fjädrar" – de bildspråkliga inlånen från djurriket är flertaliga, men med tiden alltmer avklingande. Här kan man påstå att det finns en koppling till Kristalovas antropomorfa gestalter. Metaforerna är undflyende; figurerna symboliserar egentligen ingenting utanför sig själva, i sin obotliga ensamhet. Den fabelliknande åsneflickan i skulpturen I stallet kan sägas ha frigort sig från det symbolistiska arvet.

Som samlande presentation är Klara Kristallovas utställning både generös och framåtblickande. Och i Bäfälhavaren visar hon en sida jag tidigare inte mött, åtmistone inte i så tydlig skepnad. Den resliga figuren får i sin soliitära uppenbarelse stå som ett slags motpol till det ikonografiska tecknet för makt. Genom att spela med kontradiktionen mellan verkstitel och uttryck överlämnar Kristalova mandatet till betraktaren att själv pryda sig med tankar.

Stockholm 2017-01-25 © Leif Mattsson