Vid första ögonkastet verkar det som om Frida Krohn tar vid efter vågen av kvinnliga konstnärer från 1990-tal och tidigt 2000-tal som upprättar textila mönster som abstrakt/non figurativ kategori i bildkonsten. Jag tänker exempelvis på sydamerikanska Beatriz Milhazes. I Sverige finns ett flertal exempel och i mötet med Frida Krohn tänker jag främst på Ulrika Lundbergs bandmålningar.
     Men sedan måste tanken göra en skarp gir åt annat håll. Frida Krohns fascination för vackra band och hyllkantsdekorationer, pärlor och bollfransar är inte huvudsaken, snarare används de som metkrokar eller ariadnetrådar för att söka tillvarons grundläggande upplevelser.

Som luttrad målare kan man låta sig provoceras av Krohns tillsynes triviala hänryckning av att blanda gult, rött och blått till grått, men då missar man själva poängen. Här finns en uppmaning ”tyst, stilla, lägg märke till” som inte handlar om att måla grått utan om att söka förstå verklighetens komplexitet och entropi, den som glimmar grått för våra ögon.
     Kanske har hennes intresse för papper, sax och kopieringsapparat möjliggjort att med en direkthet som annars är svår att nå skapa en nära relation med tillvarons verkligt nödvändiga beståndsdelar, de som annars i tysthet passerar förbi misstagna för redundans.

Utställningen på Galleri Fagerstedt består som jag ser det av ett verk, eller ett sammanhang med måleriska gester. Svart infärgad plywood har ytmässigt manipulerats med hjälp av olika färgmaterials kvaliteter, infogade lappade bitar, inklistrade papper. Och mot den svarta grunden/rymden finns banden monterade och måleriskt apostroferade. Att knyta band till världen och kollegerna som verkar och har verkat i den är i sig en sympatisk handling.

Stockholm 2017-06-21 © Susanna Slöör