Konstnärens förmåga att placera sina verk i limbot mellan det hemtama och det gäckande är helt avgörande för återkopplande tanke och förnimmelse. Den komfortabla säkerhetszonen bör ifrågasättas, eller åtminstone ruckas så att marken för ett ögonblick rämnar i brist på logisk linjaritet.
     Joakim Lager (f 1983) kallar sina figurabstrakta målningar för "Teckningar". Redan där, liksom på tröskeln till förförståelsen, anträds begreppsförskjutningen. Den ansluter i fondernas knappt förnimbara färggradienter, skapande en känsla av undflyende eller approximation – som vid äldre tiders trycktekniska misspass. Ett böljebrus av bångstyriga färgmembran lägger grunden för det knasterspröda linjeflödet.

Organiskt och naturlikt – trädformer, grenverk och buskage växer fram i en medveten akt av ytbeskrivning. Härvid ligger den distanserande abstraktionen, ett teckentydande av yttervärlden och naturen med dess oändliga parametrar och variabler.
     Vi måste lära oss att se, att förenkla, att förstå. Inte som datorn vilken behöver miljontals exempel på träd för att kunna härleda begreppet "träd", utan genom approximation, antaganden och slutledning.
     Så dansar Joakim Lagers "Natur" som månen på räcket. Bilden växer fram genom linjelöpor vars flytande klisterfärg tycks pressad ur en ketchupflaska (vilket enligt uppgift också lär vara fallet). Här beskriver inte delen helheten, men i helheten får detaljen sin begriplighet.
      Joakim Lager är en driven tecknare, det avslöjas om inte förr i utställningens två blyertsstudier. Men det är i målningarna han tar klivet fram till ett moget och samlande formspråk som bär långt genom teknikens transparenta karaktär och visuella renodling.

Stockholm 2017-01-19 © Leif Mattsson