I Susanne Larssons säregna utställning Medusas flotte demonstreras hantverkets seger över materialets dedicerade form. Den glaserade keramiken lånar sig här till hisnande historieresor i konstens domäner. Goya, Géricault, Botticelli, Rubens – namnkunniga är föregångarna som Susanne Larsson hämtar näring ur. Och det är oftast rörelsens lov som hyllas, den våldsamma, slingrande och diagonala.
     I titelverket Medusas flotte anspelar Susanne Larsson på dagsaktuell flyktproblematik i form av ett "konversationsstycke" med romantisk artonhundratalskoppling. Så förledande och förförande. Man leds direkt in i ett trianglarnas organiskt rytmiska spel av en formmedveten konstnär – men väl där anmäler sig osäkerheten och den obehagliga verklighetsanknytningen.

I sitt verk inspirerat av Botticellis "Historien om Nastagio degli Onesti", tar sig Susanne Larsson an en intrikat uppgift av ett något annorlunda slag. Det alltid lika svårtolkade symbolspråket i Botticellis verk bearbetas i en relief-diptyk. Där har ursprungshistorien från Boccaccios Decamerone (som inte är mindre svårtolkad) blivit till ett inkapslat mysterium i kärlekens och grymhetens namn.
     Med hemlighetens signum i orörd form låter hon oss samtala med döda hjältar – genom deras verk och rykten. Susanne Larssons utställning är uppfordrande och lustfylld på en och samma gång.

Fritt efter Botticellis "Historien om Nastagio degli Onesti", 2015-16, glaserad keramik © Susanne Larsson

Det är lockande att dra slutsatser av alla dessa drivna konstnärer som i dagsläget återkopplar till konsthistoriska domäner eller tekniker. Inom det yngre måleriet har abstraktionen fått en tydlig renässans, och inom skulpturen överträds materialens formella gränser. Konstens utveckling är bevisligen cirkulär och just nu befinner vi oss i en konsoliderande fas med tydliga öppningar mot tidigare konstnärlig forskning.

Johanna Fjaestad är en av dessa drivna målare som hämtar inspiration och näring från historien. Men här behöver vi inte gå särdeles långt tillbaka för att finna relaterade likheter: kanske till en Luc Tuymans eller varför inte den sorgligt bortglömde Hugo Zuhr.
      Vid mina tidigare möten med Fjaestads verk har den abstraherade formen spelat något av en huvudroll; i de känsligt ansatta färgstråken och med en morandiskt nedtonad färgskala har figurationen fått stå tillbaka. Icke så här, på den aktuella utställningen anas fotoförlagorna, om än i tämligen upplöst form.
     Bra eller dåligt? För en konstnär är det en ganska så ointressant fråga. Man arbetar med det som förefaller mest naturligt för stunden. Abstrakt eller figurativt är ett spörsmål av underordnad karaktär. I Johanna Fjaestads fall är uttrycket formbart efter problematiken – ett klokt val av en konstnär i färd med att bygga sitt eget tempel.

Stockholm 2017-01-31 © Leif Mattsson