Med sin långa yrkeserfarenhet inom scenografins område är det knappast förvånande att Karin Linds målningar bär tydliga drag av teaterassociativ dramaturgi. Förlåtens partiellt skymmande av de hisnande bergslandskapen förskjuter dem från en reell verklighet till sagans eller drömmarnas värld. Här finns också en rent teknisk anpassning till perceptionen vid längre betraktningsavstånd, en nödvändighet inom teaterns värld. Den breda och svepande penselföringen skapar en rytmik där den diminutiva detaljnivån hålls tillbaka. De stora landskapsmålningarna, med alpliknande scenarier och slingrande vägar (?) låter i sin manifesta kraftfullhet Karin Lind excellera.

Ovanligt nog framstår de aktuella gallerirummen som spatialt sett otillräckliga denna gång. Enligt utställningskatalogen mäter den större diptyken så mycket som sju meter i bredd (den ena delen är reproducerad här ovan). Så intressant det hade varit att få ta del av den i sin totala, sammansatta helhet. Och apropå väl tilltagen skala så tycks Karin Lind varken rädas dramats mäktighet eller associationernas glidningar mot en romantik i Caspar David Friedrichs anda. Är det med Schuberts elegiska Wanderer-fantasier i öronen man bör blicka ut över Linds drömlandskap?

Bortsett från skalan så är det i de mer gåtfulla och naiviserande målningarna som Karin Lind tydligare känns igen från tidigare presentationer. Min personliga favorit, långt från tiljornas dramaturgi, är den stora vita målningen där en mystisk snabelfigur försätts i nebulöst tillstånd av den omgivande vitheten. I bakgrunden skymtar några gudsförgätna träd likt överblivna kors på en vattendränkt kyrkogård. I denna mer översinnliga metaforik kopplar Lind på ett närmast sömlöst sätt vidare till sin medutställares bildvärld i rummet intill.

In Between Peaks, 180x140 cm © Karin Lind

Katarina Lönnbys bildvärld låter sig inte entydigt beskrivas som sagoliknande. Här finns något mycket mer skrämmande och mardrömslikt. Även rent tekniskt lämnar Lönnby ljuvheten och slummern bakom sig; pensellöporna ristar som i naken hud sitt spel mot den vita duken. Och i de bastardformade objekten dansar linjerna stundtals som surrande flugor kring den sjukes bår.
    Men därmed inte sagt att här inte dignar av (svart) humor och dräpande komik. Som ofta i Katarina Lönnbys myllerassociativa värld är det absurdismen som slår följe med den spröda berättarrösten. Kafkas ofta muntra högläsningar bland Prags intellektuella, med dånande skrattsalvor som fond, illustrerar kanske den känslomättade dubbelhet som de nattliga marorna kan framkalla. I Lönnbys fall tjänar de som oblyga nödrop eller tecken för tröst.

Jag har inte tänkt på det tidigare, men visst finns här vissa likheter med den expressiva naivism som konstnären Torsten Andersson ofta stod för – en allvarsam form av leklynne där det insmickrande balanseras mot det djuriskt bottenlösa. Den låga form av "boskap", som Ekelöf ansåg förenade människorna, ges hos både Andersson och Lönnby förmildrande predikament. Omständigheterna som Lönnbys ofta ljuva bastarder ställs inför är inte av vardagligt igenkännbar natur. Så bär de också sina tankar och känslor som mantlar svepta runt sina stundtals husdjurslika kroppar.

Stockholm 2017-10-12 © Leif Mattsson