Hur ska man göra för att visa hur förgreningar och kopplingar går mellan verk från fyra olika decennier? Det känns att man tänkt runt detta vid utformandet av Marianne Lindberg de Geers (MLDG) retrospektiv Full speed ahead.
    På tröskeln till utställningshallen går man över en klockprojektion. Visarna snabbspolar. Själva utställningen ser man inte. Ett rum i rummet har byggts upp och man får gå längs avigsidornas reglar tills det ges en möjlighet att leta sig in. Runt hörnet till vänster finns nutid. Där står en sönderslagen jättekanin i granit från 2017, men kritteckningen Rabit tales 34 som hänger intill är 18 år äldre. Så kan man nysta associationstråden vidare in i den labyrintliknande utställningskonstruktionen.

Eller så gick man vid entrén åt höger, runt hörnet även här och vidare utmed väggen till en öppning mot utställningens mitt. Där hänger stora porträtt från strax efter 1990. Deras energi är påtaglig. Målningarna är gjorda efter overhead, rakt på och utan alltför mycket grubbel vad gäller gestaltning. Fokus ligger på annat håll. Färgskalan är hög. Målningarna vill ta plats. Det gör man i förhållande till något eller någon. Och det är där intresset ligger, i den avbildades position i förhållande till MLDG själv eller den konstvärld där hon håller på att skapa sig en karriär.
     Sak samma i självporträttet som är förlagan till utställningens affisch. Hur förändras hennes utstrålning om hon klär sig som man, blir hennes ”vikt” en annan? Den här snarast sociologiska infallsvinkeln bidrar till porträttens överraskande ton av… akut tomhet? Bilderna tillåter att man läser in allt möjligt, men ordet akut bör vara med på ett hörn. Sammantagna utgör de med sin kraft och sitt tema ett nav varifrån man kan orientera sig vidare i utställningens irrgångar.

© Marianne Lindberg De Geer. Foto: Karin Björkqvist

Exempelvis till vad som hänger alldeles intill på andra sidan mittenväggen: Jag tänker på mig själv, 1992–2017, ett pågående arbete där konstnären tar över valda delar av världshistorien genom att klistra sitt eget ansikte över en politikers, kändishustrus eller avrättad fånges. Att så hejdlöst sätta sig själv i centrum blir dråpligt samtidigt som det sätter fingret på något allmänmänskligt. Ta bara en sådan sak som att vi säger jag när vi talar om oss själva, trots att alla andra använder samma ord när de menar just dem. Om en sådan begreppsförvirring gick att reda ut, så annorlunda atmosfären skulle bli mellan alla dessa jag som tvingas dela samma himmel. Men nu är det som det är.

I ett av projektrummen visas som en fristående del till utställningen Dom 237, Piteå Tingsrätt – om mordet på ett barn. Under MLDG:s regi läser Carl Johan De Geer upp rättegångsprotokollet. Rösten och tonläget är kongenialt med hur den juridiska texten så sakligt som möjligt försöker ringa in ett fullständigt groteskt brott. På väggen visas en filmad vy från det natursköna skogsområdet intill en sjö där familjen tältade under den utdragna dödsmisshandeln. Genom platsens lugn och Carl Johans orubbliga röst lotsas vi rakt igenom det ofattbara. Och ut på andra sidan, in i en bön.

Stockholm 2017-05-18 © Bengt Jahnsson-Wennberg