Vid entrén möts vi av stora stenar och blänkande metallrör som hänger fritt från taket i rejäla kedjor. Där de badar i solljuset påminner de om människans iver att plocka upp, stycka och förädla naturen, om hennes kärlek att pryda sig i vad hon hittat i markerna samt förmågan att tilldela olika material andliga krafter.
     Skulpturgruppen Anathomy of a descent Volume I är gjord av Hanna Ljungh. Den är en mycket passande öppning på den här utställningen, som är resultatet av ett samarbete mellan Hanna Ljungh och Ulrika Sparre.

Konstnärerna delar varken ateljé eller gör gemensamma konstverk, men båda har intresse för villkoren för människans existens, hennes relation till naturen och vetenskapliga metoder.
      Sparre imiterar vetenskaplig katalogisering i Fair trade 1–12, ett verk som placerar stenar på en hylla och korresponderar med ett fotografi och handskriven information från fyndplatserna.
     Ljung har specifikt ägnat sig åt Sveriges högsta berg. I am mountain measurements presenterar en inläsning som redovisar samtliga höjdmätningar av Kebnekaises södra topp sedan början av förra seklet. Rösten har dragits ut och återges i utskrift på rulle av en seismografisk skrivare monterad på väggen. Hennes skulpturer i blyerstfrottage av de tre högsta stenarna på bergets nordtopp är spröda, omsorgsfullt fastnålade och placerade på en sockel med plexiglastopp.

Stillbild från Ulrika Sparres video Ear to the ground, 2017

Det här är en intim och rymlig presentation av konstverk som även enskilt är intressanta, men som placerade sida vid sida står i välvillig och respektfull dialog. Det återspeglar en påtaglig känsla av harmoni mellan de båda konstnärskapen, vilkett är inspirerande. Det är sällan den här typen av konstnärliga möten blir så lyckade.

Tre filmer är föredömligt installerade i separata rum. Ett gäng tonårstjejer och jag sitter på rad på en bänk och ser Sparres Ear To The Ground. Konstnären, iklädd nätt bruten foliehatt med två uppåtstickande spetsar, alldaglig kjol och t-tröja, undersöker ett kustlandskap. Hon låter kameran zooma in på mossa, dyker upp bakom en sten, ligger på en bumling och avslutar med att rulla ner för ett berg. Vi fnissar och spekulerar i hur konstnären kan rulla så långsamt på den branta bergssluttningen. Det är befriande knäppt och roligt. Givetvis också mycket effektivt, det vore omöjligt att se filmen och inte fundera över sin egen existens här på jorden och i universum, eller prata om saken med den som sitter bredvid för den delen.

Örebro 2017-01-31 © Jenny Danielsson